Sida 121
Fast människokraft ej kan rubba dess grunder, ett barn är för tungt till att vandra därpå.
Hon födes med strömmen ock plötsligt försvinner, så snart som dess urna har uttömt sin skatt. Så sägen mig då, hvar den bryggan man finner, och nämnen mig mästarn, som hvalfvet har satt!
83. Julen.
1.
Våra gamla hedniska förfäder firade årligen tre stora fester: en vid vårens början, en vid vinterns början och en vid midvintern. Vid vårfesten offrade de till gudarne, på det dessa måtte gifva dem lycka och framgång i de krigiska och fredliga värf, de ämnade företaga under sommaren. Vid vinterns början tackade de gudarne för de segrar, som de vunnit under årets härfärder, och för det lyckliga inhöstandet af årets skörd. Vid midvinterfesten, julen, offrade man till gudarne, för att de under det kommande året skulle gifva riklig gröda, bevara freden samt skänka ett lyckligt slut på vintern. Då aflade ock mången högtidligt löfte om de bragder, han under året skulle utföra.
Midvinterfesten, som var den förnämsta af de tre festerna, högtidlighölls med stora offer och gästabud. Den firades i templen eller i hemmen af dem, som af en eller annan anledning ej deltogo i tempelfesten. Man offrade till Tor och Fröj, stundom äfven till Oden och Njord. Svin, bockar, hästar och nötkreatur slaktades framför gudabilderna, och blodet uppsamlades i offerkaret. Den, som förestod offren, bestänkte den församlade menigheten med blod och beströk därmed afgudabilderna, altaret och tempelväggarna. Köttet kokades i kittlar, som hängde öfver offereldarna, hvilka brunno midt på golfvet. I det feta spadet doppade man, såsom man ännu mångenstädes gör på julaftonen. Sedan utdelade offerföreståndaren det kokade köttet till förtäring. Offerfesten varade flera dagar.
