Sida 20
af mig utan måste vara ond på mig.» Grannens son svarade: »Sådan tok du är! Din far vet ju icke, att du har tagit äpplena, och han får aldrig veta det, om du tiger därmed.» Arvid gick lugnad hem. Men, när han såg sin faders vänliga ansikte, kunde han ej se gladt på honom tillbaka, ty han tänkte på den ledsnad, han hade förorsakat honom.
Några dagar därefter gaf fadern några mogna frukter åt hvart och ett af sina barn och äfven åt Arvid. De andra barnen hoppade af glädje, men Arvid gömde ansiktet i händerna och grät bittert. »Hvarför gråter du, min gosse?» frågade fadern. Arvid svarade: »Jag kan ej fördraga längre, att du tror mig vara annorlunda, än jag är. Jag förtjänar ej, att du är så god mot mig. Nej, straffa mig, ty det var jag, som tog äpplena.»
Då slöt fadern honom i sin famn och sade: »Jag förlåter dig, mitt barn. Gifve Gud, att detta må vara första och sista gången, som du har något att dölja för mig! Då skall jag ej vara ledsen öfver de förlorade äpplena.»
*
12. Ett barns aftonbön.
Till Gud jag flyr, när aftonen sig sänker, till honom, som så mycket godt mig skänker, som fadershuld min lefnads öden styr; till Gud jag flyr.
Du, Gud, mig ser. Fast mörker jorden höljer, dock intet skapadt för din blick sig döljer; likt stjärnans ljus, som genom natten ler, du, Gud, mig ser.
Min mor och far du, allas far, beskydda! Vänd sorgen bort från deras lugna hydda, och slut uti din nåd och ditt försvar min mor och far!
