Sida 33
Men, när med all sin svett han dem ej räcka kan, sin harm han dölja tror, i det han stämman höjer. »De äro sura», ropar han, »en sådan kart mig ej förnöjer.»
C. Kajan och påfåglarna.
En kaja, som var mycket fåfäng och högfärdig, fann några påfågelfjädrar och smyckade sig med dessa så präktigt, hon förmådde. Men, när de andra kajorna sågo, huru hon kråmade sig i sin lånade prydnad, skymfade och hånade de henne. Då öfvergaf hon sina likar och flög till en skara påfåglar för att få umgås med dem. Men dessa kände genast igen henne och började rycka af henne de lånade fjädrarna. Då påfåglarna behandlade henne så skymfligt, vände hon åter till kajorna. Men de ville icke vara tillsamman med henne utan plockade af henne de återstående af de lånade fjädrarna och jagade bort henne. Sedan föraktades hon både af kajorna och af alla andra fåglar.
*
22. Den rätta prydnaden.
Hur dum du är, som tycker om dig själf, att du är fin och grann! Den ull, du bär, från fåret kom, och silkesmasken silket spann. Tulpanen, rosen, fjärilen långt grannare än du se ut; och din som deras dräkt, min vän, dock blifver stoft och mull till slut.
Jag vill ej sträfva efter prakt och glans, som masken snart förtär, men söka det, som Herren sagt uti hans ögon kostbart är. Om inre människan han ser beprydd med tro och kärlek ren, det skattar Herren vida mer än purpur, guld och ädelsten.
*
