Sida 332
höra sig, blir nu i bast ett brokigt vimmel af människor och hästar. Snön uppskottas mot kojans väggar, matförrådet instufvas, man skaffar sig en plats på lafven och inrättar sig där så bekvämt som möjligt. Enhvar är sin egen kock och medför nödiga kärl: en kaffe- och en stekpanna. På härden brinner en väldig stockeld kvällen igenom, och på lafvarna framför eldstaden sitta männen, kokande sitt kaffe, stekande sitt fläsk eller ätande sin måltid. Efter maten tändas piporna, och snart blir stämningen mera glad och otvungen. Sittande eller till hela sin längd utsträckt på lafven tager man del i det lifliga, stundom uppsluppna samtalet, som då och då af bry tes af ett ljudligt skratt. Emellanåt kastas några vedträn på elden. Så småningom dämpas sorlet, i det att karlarne, hvar efter annan, lägga sig till ro. Den siste kastar å nyo några vedträn på elden, intager sin plats på lafven och öfverlämnar sig åt sömnen.
Tidigt på morgonen äro karlarne åter i rörelse. Elden, som hela natten underhållits, brinner med starkare låga, och kring eldstaden sysslar hvar och en med att tillreda sin frukost. Före dagningen bryta alla upp och begifva sig inåt skogen. Timmerhuggarne uppsöka de stämplade träden och sätta den skarpfilade sågen till roten strax ofvanför den nedre stämpeln. De gamla furerna skälfva i sina kronor, när männen draga sågen fram och åter genom deras stammar. Här faller en, där en annan skogens jätte med väldigt brak till marken. Så snart trädet är fälldt, afsågas det i två eller tre längder, hvarpå stockarna af-barkas. Nu komma timmerkörarne för att forsla bort stockarna. Kedjorna rassla, hästarna rycka, frusta och stampa, och körkarlarne ropa oupphörligt sitt prro eller mana på dragarna. Öfver den oländiga marken släpas stockarna fram till den jämna, glatta hufvudvägen (basvägen), på hvilken man sedan kör timret i stora lass ned till vattendraget.
165. Härjedalen.
Från svenska sidan leda tvenne infartsvägar till Härjedalen: den ena från Helsingland, den andra från Jämtland.
