Sida 117
78. Vaggvisa.
Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind; mor hon går på grönan äng, bäddar barnet blomstersäng, strör rader långa utaf rosor många.
Ängen står så gul och grön, solen stänker guld i sjön, bäcken rinner tyst och sval mellan vide, asp och al; bror bygger dammar åt sin såg och hammar’.
Syster sopar stugan ren, sätter löf i taket sen; uppå golfvet skall hon så liljor och konvaljer små, rosor så rara; där skall barnet vara.
Skeppet gungar lätt på våg med sitt segel, mast och tåg, seglar så åt främmand’ land, hämtar barnet pärleband, kjortel af siden, skor med granna smiden.
Lilla gula gåsen ung, len liksom en silkespung, ror med moder sin i säf, pillar vingen med sitt näf; vallherden hvilar vid sitt horn och pilar.
79. Rida, rida ranka.
Hopp, rida, rida rankeben! Grullhofven han är icke sen, snabbt far han utom porten som hjorten.
Och gossen sitter på hans rygg, han är så glad, så nöjd och trygg; och ut i vida världen går färden.
Och mycket får han röna där, ty full af faror vägen är och villsam ofta leden på heden.
Men framåt går det. Hopp, hopp, hopp! Det går i susande galopp, det går i kapp med hinden och vinden.
