Sida 62
Han sade till klockan i tornet: »Hur skön är dagen, som randas! Ring samman till bön!»
48. Insjön.
Han ligger så täck uti sommarens glans med blomprydda stränder och skog som en krans. Hans klarblåa öga mot himmelen ler, och solen med glädje sin bild däri ser.
Om vintern han ock som en spegel ju är, då segel han ej men ett istäcke bär. En lekplan han bjuder åt stora och små, som stålskodda ila med gamman därpå.
Du ser honom äfven helt upprörd ibland, när vågorna bullra och slå emot strand. Så är han en bild af vårt lif och vår tid: än solsken och stillhet, än oro och strid.
49. Det okända härliga landet.
Vid Skånes strand satt lille Harald en dag och såg utåt hafvet. Han hade kort förut läst om söderns rika land, där vinrankan klänger upp på träden, där apelsiner och citroner lysa bland de gröna löfven, där doftande blomster kläda bergen, och där himmeln är så outsägligt blå och härlig. »Ack, om jag finge resa dit!» suckade Harald, och hjärtat klappade af längtan. Han satte sig ned vid stranden och riktade blicken mot söder.
Under det gossen satt där, fick han plötsligt se något hvitt, som rörde sig öfver hafvet. Det ljusa föremålet närmade sig stranden. Det var en stor, hvit svan, som sänkte sig ned på det ställe, där Harald satt. »Jag ser på dina ögon, att du längtar dit, hvarifrån jag kommer», sade svanen. »Ack ja! Jag längtar till det härliga landet där borta i söder», svarade Harald. »Flyg dit med mig!» »Nu går min väg ej dit», svarade svanen. »Men, om du sätter dig på min rygg, vill jag visa dig ett annat härligt land, dit jag har längtat från söderns sköna land.» »Det skulle jag vilja se», sade Harald. »Följ mig då!» svarade svanen.
