Sida 200
Ölands södra udde, är utmärkt för sin rika växtlighet. Lindar, almar och andra ädla träd, i hvilkas kronor näktergalarna slå sina slag i de ljusa sommarnätterna, bilda på sluttningarna skuggiga lundar mellan böljande sädesfält och frodiga ängar; långa rader af väderkvarnar kröna landborgens kant, och öfver allt detta hvälfver sig en himmel, hvars genomskinligt blå luft påminner om sydligare nejder.
Följer man från Ottenby den östra landsvägen åt norr, har landet till en början ett helt annat utseende. Kalt och naket, utan träd, nästan utan buskar, höjer det sig småningom från stranden upp till Västra landborgen. Byarna med sina åkerfält ligga långt från hvarandra och omgifvas af stora, ofruktbara sträckor, öfver hvilka hvarje vindfläkt jagar hela massor af fint kalkdamm. Men snart ändras åter naturen.
På två eller tre kilometers afstånd från stranden ser man en tämligen betydande sandig höjdsträckning, Östra landborgen. Man finner åter grönskande lundar och fruktbara sädesfält, till dess de båda landborgarna förena sig något norr om Borgholm.
Mellan de båda landborgarna utbreder sig midtlandet. Dess norra del, trakten öster och sydost om Borgholm, är tämligen bördig samt här och där beväxt med löfträd. Men den södra delen är en vidsträckt, ofruktbar ödemark, den så kallade Alfvaren. Denna är omkring fem mil lång och på sina ställen nära milsbred. På ett ställe vidgar sig Alfvaren så ansenligt, att den upptager nästan hela bredden af midtlandet, på andra ställen drager den sig tillsamman och lämnar rum för tämligen goda gräsmarker, där kreaturen, särdeles fåren, stundom kunna hafva ganska godt bete. Under stark torka är ytan öfver allt liksom förbränd, och då utvecklas här uppe under heta sommardagar en olidlig, brännande hetta, som kan gifva en föreställning om hettan i Afrikas öknar.
113 B. På Alfvaren.
Fälten här för sommarvinden bölja ej med vågor gula,
