Sida 155
Men gångaren reser sig — djupet förskräcker — så rak som en karl, ock sitt betsel han bräcker. Han stryker tillbaka, den modige kung nedfäller sin katt uppå blommande ljung.
Allt högre det trummar, och sköldarna klinga, men konungen klappar på rykande bringa sin fåle och säger: »Förråder du mig? Det gjorde du aldrig i storm och i krig.»
Och hästen förnimmer den vänliga handen, ser tvärs öfver viken den grönskande stranden, hör dånet bakom sig. Han störtar sig då så modig och snöhvit i böljorna blå.
O ve, det är konungens yttersta timma, — nej, konungen lefver, och hästen kan simma; han simmar så väl och så stolt som en svan, och vågorna leka med fladdrande man.
De kungliga fiskare, alla de hundra, stå skamsna där kvar uppå berget och undra; de tänkte så säkert få konungen fatt men fingo ej mera än konungens hatt.
På klippan syns hatten i viken sig spegla, och alla ännu, som på Mälaren segla, de hälsa Kungshatt, och det säges med rätt, att svearnes konung ej gripes så lätt.
99. Dannemora grufvor.
Då man på järnväg från Örbyhus station närmar sig det fem mil norr om Uppsala belägna Dannemora, har man en ganska vacker anblick af dessa för sin utmärkta järnmalm världsbekanta grufvor. Söder ut ser man Dannemorasjön och i norr Grrufsjön, hvilka afbörda sitt vatten genom Fyrisån till Mälaren. Väldiga gråbergshögar trona utåt hela östra stranden af Grufsjön, och bakom dessa synas
