Sida 61
Sen kommo sommarns dagar, då ängen fick sin skrud med gräs i gröna hagar och jorden kläddes brud. Då rodde vi till skären, då sprungo vi i skog, då plockade vi bären, och roligt var det nog.
Sen blef det mörkt om hösten och stormade på haf, och stum blef fåglarösten, och blomstren föllo af. Det tröskades på logen, tills skörden var förbi. Bland lingonen i skogen så roligt hade vi.
Så kom den kulna vinter med fästningar i snön, när skidan lustigt slinter och bjällran klingar skön. Och brasan brann förtroligt på varma stugans härd, och barnen hade roligt också i vinterns värld.
Och sen, när drifvan gråter,— blott du är from och nöjd, så kommer våren åter med nya lekars fröjd. Hvar årstid har sin trefnad. Vi prisa Gud hvar dag. Och så förgår vår lefnad alltefter Guds behag.
47. Morgonvinden.
Från hafvet steg vinden i lekande lopp och sade till dimman: »Gif rum! Jag vill opp.»
Han svängde kring skeppet och sade: »Slå ut, du sjöman, ditt segel, ty natten är slut.»
Och hän inåt landet han gjorde ett slag och manade bonden: »Stå upp! Det är dag.»
Han sade till åkern, de fattigas hopp: »Nu buga dig, guldax, för sol, som går opp!»
Han sade till tuppen vid gården i byn: »Upp, härold, och hälsa den ljusnande skyn!»
Han sade till blomman: »Ur blånande loft drick morgonens dagg, och gif himmeln din doft!»
Med näbb under vingen satt fågeln och sof. »Sjung, sångare», sad’ han, »din skapares lof!»
