Sida 65
till kvällen?» »Ack», sade svanen, »nu är det natt.» »Men», återtog Harald, »det är ju alldeles ljust, ehuru solen icke lyser.» »Sådan», sade svanen, »är sommarnatten här uppe i norden.» Tätt invid en fjällsjö slog svanen ned.
Då Harald satt där vid sin ledsagares sida, sade han: »Nu vill jag veta namnet på det härliga land, du visat mig.» »Det landet», sade svanen, »är ditt eget fosterland, ditt kära Sverige. Här är också jag född, och därför älskar jag dessa dalar långt mer än söderns rika land. Och nu, då jag har låtit dig se något af allt det sköna, som här finnes, skall du också älska detta land.» »Ja», sade Harald, »jag vill älska mitt sköna fosterland.»
Han sprang upp och började plocka blommor. De syntes honom så vackra. De hade ju växt i det land, där också han lefvat sina första barnaår, och som Gud gifvit honom, att han där skulle bo och bygga, sedan han blifvit stor.
50. Fosterländsk sång.
Jag vet ett land på jorden, som blifvit mig så kärt, att ej med ord jag mäktar det beskrifva. Hvad öde än i lifvet mig månde bli beskärdt, det landet kan jag aldrig öfvergifva. För mig finns ingen torfva i världen mer så grön och ingenstäds mer hvit ifrån himmeln faller snön, ty detta kära land är fosterlandet.
Mot alla jordens skatter jag det ej byta vill, så har det vuxit in uti mitt sinne. Här sommarvindens susning som lärkans glada drill är liksom helgad af ett barndomsminne. Här sträckte första gången mot ljuset jag min famn, och det var här jag lärde min bön i Jesu namn ifrån min moders läppar första gången.
Och det är här, de nedlagt sin sträfvan och sin id, och det är här, de tänkte, mina fäder, och det är här, de hvila i oafbruten frid, ack, det är deras stoft, hvarpå jag träder.
