Sida 210
fåren till en med hö och halm fylld släde. De hungrande djuren trängdes belåtna kring den för dem uppdukade välfägnaden. Småningom sattes släden i rörelse ut från ön och i riktning mot Storlandet. Då och då kastades bakifrån släden litet hö eller halm på isen. Fåren följde beskedligt efter och åto begärligt af det utströdda lockbetet. Så fortgick den egendomliga färden, ända till dess man kommit ungefär midt emellan ön och Storlandet. Då stannade fåren hastigt. De saknade anblicken af sin vanliga omgifning, de saknade grottor och bergstigar och gjorde halt. De sträckte upp halsarna, spetsade öronen och vände sina hufvud mot de kära klipporna bakom sig, och efter ett starkt, enhälligt bräkande, hvilket ljöd som ett öfverenskommet »vänd om», öfvergåfvo de släden och fodret samt skyndade i starkaste språng till den älskade fosterön, där dock ej blott den tarfligaste vinterkost och snöfyllda grottor utan äfven ett par rofgiriga räfvar väntade dem. Med stora ansträngningar blefvo slutligen räfvarna fällda. Från den tiden hafva räfvar ej oroat det ensliga fårsamhället.
*
117. Bleking.
Reser man från Småland till Bleking, kommer man först in i Blekings skogsbygd. Denna, som utgör en fortsättning af småländska höglandet, är i öster närmast hafvet ett lågland, men för öfrigt uppfylles den af bergplaner, hvilka slutta mot söder och skiljas af trånga dalgångar. Bergplanerna afbrytas af obetydliga bergknallar, enstaka låga kullar och grunda fördjupningar. Jordmånen är i allmänhet mager och marken på många ställen vattensjuk. En ej obetydlig del däraf är ännu ouppodlad.
Fordom funnos i dessa nejder stora skogar. Nu äro de till en stor del afverkade. Gamla skogar med timmerträd blifva alltmer sällsynta. Där sådana ännu finnas, faller den ena furen efter den andra för timmerhuggarens yxa. De skogar, som ännu stå kvar, äro vanligen små och bestå mestadels af unga träd. Skogsmarken är i allmänhet beväxt med ljung. Mellan skogarna förekomma på många ställen nakna
