Sida 25
omkring, men äfven på sidorna var det lika svårt att komma fram. Hon beslutade därför att klättra öfver grenen. Med sina starka käkar fattade hon kornet och begynte klättringen. Men då hon hunnit halfvägs upp på grenen, förmådde hon till följd af den tunga bördan icke längre bibehålla fotfästet utan rullade ned. I nästa ögonblick fattade hon åter hvetekornet och begynte sträfva uppför, men, när hon kommit ungefär lika högt, föll hon å nyo till marken. Sextionio gånger förnyade hon försöket men med lika liten framgång. Myran lät sig dock icke afskräckas af motgångarna utan försökte ännu en gång, och nu lyckades hon.
Denna händelse bevittnades af en man vid namn Tamerlan, sedermera en af de största eröfrare, som funnits. En af hans mest framstående egenskaper var hans järnfasta uthållighet. När man frågade honom, huru han kunde med sådan seghet och ihärdighet fullfölja, hvad han en gång begynt, plägade han svara: »Det har jag i min ungdom lärt mig af en liten myra.»
*
16. Världens dom.
En fader red en gång hem på sin åsna och lät sin lille son gå till fots bredvid. Då mötte de en man, som sade: »Det är icke rätt gjordt, att ni själf rider och låter gossen gå; ni är starkare än han.» Då steg fadern af och lät gossen sitta upp.
Kort därefter mötte de en annan vandrare, som sade: »Gosse, skäms du icke att rida och låta din far gå till fots? Du har yngre ben än han.» Nu satte sig båda upp på åsnan.
När de ridit ett stycke, mötte de å ny o en man. Denne stannade, såg med förvåning på dem och sade: »Hör på! Är den där åsnan eder egen?» »Ja», svarade fadern. »Det ser icke så ut», sade mannen, »eftersom ni så illa behandlar det arma djuret. Två personer på en stackars åsna! Ned med er, båda två!» Far och son stego då af och gingo båda vid sidan af åsnan.
Strax därpå kom en fjärde gående samma väg. Han sade: »I ären mig just ena tokar. Vore det icke bättre, att en af er rede på åsnan?»
