Sida 266
136. Kinnekulle.
1.
Vid Vänerns sydöstra strand reser sig en fritt liggande bergshöjd, som synes rundt omkring i nejden. Bet är Kinnekulle, Västergötlands stolthet, som blifvit vida bekant för sina härliga, vidsträckta utsikter, sin rika växtlighet, sina ståtliga herresäten, sina märkvärdiga grottbildningar och sina breda afsatser, som resa sig den ena öfver den andra. Kinnekulle besökes ock årligen af många resande och naturforskare. Dessa träffa där ej på ett vildt berg med ljunghedar och dvärgbjörkar utan i stället en vacker, yppig park, där nordens alla trädslag — från valnöten till granen — väfvä tillsamman sin grönska, där de täckaste utsikter möta, snart sagdt, öfver allt, där körsbärsträden växa vildt bland ekarna och bokarna, där allt är bördigt och rikt. Därför förstå ock de, som fått njuta af det vackra, som Kinnekulle erbjuder, att Linné i en af sina resebeskrifningar kunnat säga därom: »Växtligheten gör denna ort ljufligare än någon annan i Sverige.»
Kinnekulles öfre del kallas Högkullen. Dess med barrskog beväxta hjässa utgöres af en tämligen rymlig plan. Därifrån har man en vidsträckt utsikt icke blott öfver berget i dess helhet utan äfven öfver den kringliggande nejden. Men för att rätt kunna njuta af den vackra anblicken bör man vara uppe på Högkullen en molnfri sommarmorgon, helst vid soluppgången. Åt alla håll öppna sig de vidsträcktaste utsikter. Den stora, vida slätt, öfver hvilken Kinnekulle lyfter sig lik en ofantlig våg, som stigit upp ur Vänerns djup och hastigt stelnat vid stranden, är ett fruktbart land med odlade fält och trefna bondgårdar, mellan hvilka där och hvar ett spetsigt kyrktorn sticker upp. Bland dessa drager Husaby, i hvars närhet konung Olof Skötkonung döptes vid S:t Sigfrids källa, i första rummet uppmärksamheten till sig. På afstånd afteckna sig Billingens, Mössebergs och Ållebergs blånande kammar mot horisonten. Åt andra sidan har man den storartade Vänern med dess seglare, dess holmar och näs. Här framskymta
