Sida 80
Vi bytte mot denna arma nord vår gyllene frukt och vårt rika bord, vi hungrade bland vår barndoms björkar, vi fröso hellre på hemmets jord.
Vi bådo ju blott om en liten gren, om litet mossa för boet sen och blott att i fred vår visa sjunga i morgondagg och i solens sken.
Då kommo där barn från denna bygd, barn utan hjärta, barn utan blygd, och kastade ned vårt bo till marken och röfvade bort vårt enda skygd.
Vi sjöngo för dem i vårens tid, när allt var glädje och hopp och frid. O, må dem ingen i lifvet löna så, som de lönat vår sång därvid!
58, Det vilsegångna barnet.
En ung bonde kom en afton hem från skogen, där han huggit ved. Då han trädde in i stugan, frågade honom hans hustru: »Hvar är gossen?» »Gossen?» sade mannen. »Honom har jag ej sett. Ar han ej hemma?» »Hvar kan han då vara?» sade hustrun förskräckt. »Han bad mig i middags, att han skulle få gå till dig i skogen. Du vet, hur han längtar efter dig. Jag tyckte, att det ej skulle vara farligt att låta honom gå. Du var ju ej långt borta. Jag trodde, att han skulle höra yxhuggen. Mycket noga beskref jag, huru han skulle gå, och bad honom väl höra efter, hvarifrån yxhuggen hördes.» »Jag har i dag ej huggit så mycket», sade mannen, »utan mest sysselsatt mig med att lägga upp den huggna veden i en kast. Måtte ingen olycka träffat gossen! Jag går genast ut i skogen för att söka honom.» »Jag olyckliga, som lät gossen gå!» jämrade sig hustrun. Därpå föll hon ned i bön till Grud om sitt barns räddning.
