Sida 69
det kalla Sibirien, huru han där fått arbeta som en slaf, huru han och hans kamrater blifvit behandlade snarare som djur än som människor, och huru de flesta af dem dött i elände där borta. Han sade, att många, som förut ej velat höra talas om Gud, i fångenskapen ödmjukat sig för honom, som kan förnedra och upphöja, hvem han vill. Han omtalade, hvilken dyrbar skatt de biblar, som de medfört, blifvit för dem, och huru de på sitt kära modersmål sjungit psalmer och sånger. Han berättade vidare, huru han flytt ur fångenskapen, huru han gömt sig i skogarna, huru han sofvit under bar himmel, huru han kämpat för sitt lif med vargarna, huru beskedliga människor skyddat honom för förföljarne och gifvit honom mat, när han var nära att dö af hunger, och huru han vandrat hundratals mil, till dess han slutligen kommit åter till Sverige.
Nu var han hemma, nu fick han fira julen i sitt gamla hem. Af hela sitt hjärta tackade han Gud, som visat honom så stor nåd och barmhärtighet.
53. Skriffärdigheten.
Missionären Williams berättar följande om det intryck, några hedningar erforo, då de första gången lärde känna, hvartill förmågan att skrifva kan tjäna.
En morgon gick jag till den plats, där vårt kapell uppfördes. Då jag kom dit, märkte jag, att jag glömt min vinkelhake. Jag tog då en träspån och skref därpå med kol en anhållan till min hustru, att hon måtte skicka mig vinkelhaken. Därefter ropade jag till mig en höfding, som hade uppsikt öfver byggnadsarbetet, och sade till honom: »Min vän, tag det här, gå därmed till mitt hem, och gif det åt min hustru!» Då jag ville lämna honom spånen, såg han på mig med en spörjande blick och sade: »Skall jag bära bort denna? Er hustru skulle kalla mig en narr och skratta åt mig, om jag gåfve henne en träspån.» »Nej», svarade jag, »det skall hon ej göra. Tag den blott, och gå strax! Det är brådtom.» Då han märkte, att det var allvar, tog han spånen
