Sida 135
minns då, hvad dig Herren bjöd: bryt den hungrige ditt bröd, och i vinterns kalla fläkt dela med dig af din dräkt!
En gång, när du står för Gud, bär din frälsare din skrud, säger med en himmelsk blick: »Det var jag, som gåfvan fick.»
93. Hoppets land.
Är landet kändt, det fridens sälla land, som härligt vinkar från en fjärran strand, dit inga töcken, inga stormar nå, där solen evigt strålar i det blå, — är landet kändt? .... Dit bort, dit bort från denna värld vi hasta inom kort.
Är landet kändt, dit sorgen aldrig trängt, där aldrig kinden varder tårbestänkt, där alla hoppets sköna blommor gro och hvarje bröst omsider finner ro, — är landet kändt? .... O, där, o, där den frid oss väntar, som oss nekats här.
Är landet kändt, där börd och rikedom ej mera gälla, men där hvarje from och trogen vandrare från jordens dal skall njuta fröjder utan gräns och tal, — är landet kändt? .... Ack, snart, ack, snart för våra blickar skall det ligga klart.
Är landet kändt? Väl vägen dit är svår, den genom törnen, öfver klippor går; men evig hvila väntar där en gång i palmers skygd, vid friska källors språng, — är landet kändt? .... Hur skönt, hur skönt skall resans möda varda där belönt!
Är landet kändt, långt bortom tidens våg, där byggd är staden, som Johannes såg,
