Sida 55
på vårt hufvud. Icke ett hårstrå faller däraf utan hans viljä. Han kläder liljorna på marken, gifver sparfvarna sin föda och korparna sitt rof.»
Nu log mannen. Förtröstan fyllde åter hans hjärta. Han tackade hustrun, som väckt honom till besinning. »Med nytt mod», sade han, »skall jag i morgon börja arbetet. Gud skall välsigna det.»
Nu förekom det dem, som om solen skene ännu varmare, som om blommorna vore ännu vackrare, och som om fåglarna sjönge ännu muntrare än förut.
42. Fabler.
A. Människokroppens lemmar.
En gång blefvo människokroppens lemmar ledsna vid att tjäna hvarandra och föresatte sig att ej mer göra det. Fotterna sade till de öfriga lemmarna: »Hvarför skola vi ensamma bära er? Skaffen er fötter själfva, om I viljen gå!» Händerna sade: »Hvarför skola vi ensamma arbeta för andra? Skaffen er händer själfva, om I behöfven sådana!» Munnen brummade: »Jag är väl en stor narr, om jag alltjämt bereder mat åt magen, för att han skall få smälta den efter sin bekvämlighet; han må själf skaffa sig en mun, om han behöfver någon.» Ögonen funno det likaledes ganska besynnerligt, att de ensamma skulle hålla vakt för hela kroppen och se för dess räkning. På samma sätt talade äfven de öfriga lemmarna, och den ena uppsade den andra sin tjänst. Men hvad hände? När fotterna icke mera ville gå, händerna icke arbeta, munnen icke äta, ögonen icke se, så började kroppen att aftyna i alla sina lemmar och småningom dö bort. Då insågo lemmarna, att de hade handlat oförståndigt, och kommo öfverens att icke mer göra så. Nu tjänade åter den ena lemmen den andra, och alla blefvo friska och starka som förut.
B. Ollonet och pumpan.
En själf klok narr fick se en pumpa och en ek, och i sin vishet, stackars kräk,
