Sida 26
»Du ser, min son», sade fadern, »att det icke är möjligt att göra alla människor till lags; men, när man blott gör, livad som är rätt och godt, må människor säga, hvad de vilja.»
*
17. Godt för ondt.
En gammal vedhuggare hade en elfvaårig son, som hette Anders. Denne var lytt och vanskaplig. Midt emot vedhuggaren bodde en skräddare, som ock hade en son, men denne var färdig och välskapad. Skräddarens son, som kallades Johan, var ett par år äldre än Anders.
Den stackars Anders kunde om sommaren ej plocka blommor och bär i skogen eller deltaga i jämnårigas glada lekar på fältet, och om vintern kunde han ej i kamraters hurtiga flock åka kälke i backarna utanför staden eller täfla i skridskoåkning på den närbelägna sjön. Han fick ej heller gå i skolan, utan hans mor lärde honom nödtorftigt läsa, skrifva och räkna; sedan fick han öfva sig på egen hand.
När han blef trött, brukade han krypa upp i fönstret för att få se något af lifvet, som rörde sig utom hans trånga kammare, och om hvilket han läst i böcker, som prästens barn brukade låna honom. Då hände ej sällan, att skräddarens Johan, om han satt midt emot i sitt fönster eller gick förbi på gatan, gjorde narr af honom. Det smärtade väl Anders till en början, men han sade ingenting.
En dag hade vedhuggaren huggit ved hos en familj i grannskapet. Då han på aftonen skulle gå hem, fick han ett vackert rödt äpple att vederkvicka sig med. Men vedhuggaren nändes ej äta upp det. Han tänkte på sin Anders, som satt så instängd där hemma och måste sakna så mycket, som andra barn fingo njuta. Han skulle få det vackra äpplet. Hvad det skulle smaka honom godt!
När vedhuggaren kom hem, gaf han Anders äpplet. Denne gladdes mycket däröfver. Han förde det till munnen för att smaka därpå, men hastigt lade han det ifrån sig. »Nej», sade han, »jag skall ej äta upp det, jag skall gifva det åt grannens Johan. Då han i går satt i fönstret, såg han matt och blek ut; han är visst ej rätt frisk.»
