Sida 132
därför till marken med ett skott. Därpå tog han af lejonet dess hud, lade den öfver sina axlar och gick hem. Under vandringen sade han för sig själf: »Konung öfver djuren, hvad yfdes du öfver? För min hand föll du som en rö. Det är jag, som är herre öfver jorden och hvad därpå är.»
Han hejdades hastigt i sitt stolta tal, ty en blixt sköt ned från det mörka molnet, och mannen föll död på lejonhuden. Askan mullrade: »Hvad yfdes du öfver? En gnista sprang ut ur mitt moln, och du, som sade dig vara naturens herre, låg maktlös.»
Men hvem bildade molnet och sade den dödande gnistan, hvilken väg hon skulle taga? Det gjorde han, himmelns och jordens herre, vår fader i himmeln, som på sin starka hand bär allt, som han bjudit vara, och som styr allt efter sitt eviga råd.
90. En liten körsven.
»Svarten» trafvar genom skogen, trafvar muntert uppför backar, kry är lilla bergslagshästen, ifrig, så att svetten lackar. Far och son på kärran sitta, lustigt färden hemåt går, stolt är lille sjuårspilten, ty han tömmen sköta får.
Bruna ögat modigt blixtrar, ljusa lockar fladdra rika, gnistor spraka under hjulen, skugglikt träden undanvika, tall och gran att snabbt försvinna skymta fram som genom flor, gossen tröttnar ej att köra, gossen tycker, han är stor.
Blott när vägen plötsligt kröker, när den svänger nedåt strömmen, oförmärkt med ena handen far ibland tar tag i tömmen — annars kunde det väl hända, att i ån det bure ner —, taget sker så lätt och varligt, att den lille knappt det ser.
Tycker någon, han ej ensam skulle kärran kunna köra? Sådant för en sju års gosse är, kan tro, ett enkelt göra.
