Sida 269
källåder ur bergets innandöme och låter en kristallklar stråle iskallt vatten spela ned i ett litet stenkar. Därifrån banar sig vattnet väg under grottans golfhällar ned utefter berget, hvars sidor äro öfverväxta med massor af löfträd, men genom hvilkas kronor Vänern dock skimrar fram. Svalkan här är särdeles behaglig och uppfriskande. På båda sidor om grottan leda gångar upp till hennes tak, som vanligen kallas Snäckan eller Predikstolen. Det nedersta fältet, som äfvenledes är fruktbart, utskjuter sitt stenlager i sjön, hvarifrån det ser ut som en raserad fästningsvall.
*
137. På Kinnekulle.
Om du förgäta skulle, hur Guds natur är skön, så stig på Kinnekulle, och blicka utåt sjön!
Där flyga hvita segel som svanar hvar minut, och Vänern klar sin spegel för stranden breder ut.
Se utåt hvita fjärden, se dal’n i sommarskrud! Tänk allting skönt i världen, tänk först på Herren Gud!*
138. Biet.
Bina hafva från gamla tider hållits som ett slags husdjur. De blifva icke i egentlig mening tama men lefva dock endast under människans vård. De förekomma antagligen icke, åtminstone icke i vårt land, i vildt tillstånd men träffas någon gång förvildade.
Bina lefva i stora samhällen. En enda bisvärm kan innehålla från tjugo tusen till sextio tusen bin. I hvarje sådan svärm finnas tre slags bin, nämligen en enda fullt utbildad hona, som kallas visen eller drottningen, några hundra hannar, hvilka kallas drönare, och för resten arbetsbin. Visen är det enda bi, som kan lägga ägg. Drönarna förrätta inga arbeten och insamla föda icke ens åt sig själfva. Alla arbetena inom bisamhället äro öfverlåtna åt arbetsbina, hvilka äro outvecklade honor. Visen har en mörkare, mera glänsande färg och en mera långsträckt kropp
