Sida 283
skådespel af det hårdaste arbetes munterhet. Dessa lågor utur djup af snö, det under hvalf och pelare af is framforsande vattnet, de tunga, vidt skällande hammarslagen, som i en natur, frusen till hvila, visa, att människan är vaken, senkraft och svett i köld och drifvor, kol- och tackjärnskörare i långa rader med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet af folk och bestyr: det är en tafla att se, det är en tafla att lefva. Hur mången dag har jag ej sett detta — en med i vimlet bland skator, sparfvar och barn! — Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden!»
*
144. Värmlandssång.
Mellan Letstigens älf och Norges gräns och badadt af Vänerns bölja det ligger ett landskap, hvars anblick känns af skogar och berg, som det hölja. Med eld det röjdes i forna dar, eld har det på härd och i hjärta kvar, och därför det Värmeland kallas.
Här järnet bröt bygd och bryter den än på höjd och i dalar djupa. I skogen går Trätäljas yxa igen, och fur er i strömmarna stupa. Bland forsars dån, vid hamrarnas takt, i lågande masugn, i grufvomas schakt, där växa mest Värmelands skördar.
Och arbetet stiger allt högre opp från Vänerns strand emot norden; det pustar utefter strömmarnas lopp, det tämjer den stenbundna jorden. Framför det störta de urgamla träd, bakom det uppstiger den grönskande säd fast njugg än mot odlarens möda.
*
