Sida 90
hans granne med förakt såg på och tänkte: »Hvilken tok är detta!»
Och sade högt: »Säg, granne, mig, hvad tjänar detta till? Hvarför betunga de gamla leder så, och hvem skall glädja sig åt frukten af den telning unga? På nittitalet ni ju redan går och med er ena fot i grafven står.» — »De frukter», svarar gubben, »som oss nära, de äro gåfvor ju från gången tid, min vän. Därför vår eftervärld bör också lära af sina fäder flit och prisa den.»
65. Fäderneslandet.
En morgon stod jag högt uppe på en stege, som var rest emot taket på vår stuga. Jag kunde där se vida omkring. Långt ifrån vår gård såg jag andra gårdar. Långt ifrån vår beteshage såg jag ängar, åkrar, vägar, berg, skogar och sjöar. Jag visste väl, att världen var stor, men jag trodde icke, att den var så stor. Och då uppstod hos mig den tanken: »Är det väl möjligt, att allt detta är vårt land, vårt stora hem?»
Jag klef ned från stegen. Min moder hade klippt sina får och satt nu vid trappan, där hon skilde i korgar den hvita ullen ifrån den svarta. Jag frågade henne: »Är allt detta land, så långt jag kan se, vårt fädernesland?»
Hon sade till mig: »Sätt dig här vid min sida, så vill jag säga dig det. Allt detta land, som du här kan se, och ännu mycket mer därtill är ditt fädernesland. Före din fader bodde i detta land din farfader. Före honom bodde hans fader och förfäder icke allenast i denna gård utan i många gårdar och i många olika delar af landet. Detta land var deras, och därför är detta land våra fäders land, som gått i arf till oss, deras barn. Här hafva de lefvat, arbetat, fröjdats och lidit långt före oss. Här hafva de också dött och ligga begrafna i jorden. Om icke dessa våra fäder arbetat så tåligt och ihärdigt, skulle vårt land nu vara en ödemark utan bröd. Om de icke vandrat i Guds fruktan
