Sida 392
187. Fosterlandet.
Du ärorika fosterland, där fädrens kummel stå; du höga, fjällbekrönta strand, den trogna böljor slå; du glada hem, du fridens kust —
Gud sträcke uti nöd och lust utöfver dig sin hand!
Fast lång min väg och brant min stig jag lefver och jag dör för dig, mitt gamla fosterland!
Svenska riksvapnet.
