Sida 73
Nu var alltså den stund inne, då den rika ekorren hoppades få känna sig riktigt lycklig. Han försökte också att göra det, men det ville icke lyckas. Visserligen kände han en viss belåtenhet inom sig vid tanken på de många tusen nötter, som lågo inne i trädstammen, men han frös, så att han skakade, ty det var bistert kallt på kvällen. Fram på natten blef han nästan alldeles stel. Gärna skulle han hafva velat krypa in i boet, men för att få rum måste han kasta ut något af nötterna, och det nändes han icke. Han kände sig sjuk och i behof af hjälp, men ingen lefvande varelse fanns i hans närhet, ty han hade skrämt bort alla med sin snålhet. Kölden tog till, och ekorren blef allt sjukare och sjukare. Slutligen ville han offra något af sina skatter för att få rum i boet, men nu var han för svag att krafsa bort nötterna. Han måste sitta kvar på sin plats utanför boet, och där dog han i den tidiga morgonstunden.
Dagen därpå flög domherren till den rika ekorrens släktingar och omtalade, hvad som skett. Dessa skyndade genast till den gamla eken och delade mellan sig ekorrens skatter, hvilka de snart förslösade.
55. Musti.
Såg du vid stora skogens bryn ett litet hus ej långt från byn? Två goda syskon bodde där med deras moder kär.
Mari och Frans så hette de, de bästa barn, man ville se; de voro faderlösa små och fattiga också.
Den granna herrgår’n såg man nog där borta öfver sjö och skog; där hade barnen vuxit opp i öfverflöd och hopp.
Men Gud, som pröfvar mänskors lott, han fann det ej för barnen godt;
