Sida 108
75. Vår fana.
Gossarne i en skola företogo en dag en utfärd. I spetsen gick en gosse, som bar en svensk fana, de andra följde efter hurtigt led efter led. Sedan de vandrat en stund, kommo de ned till hafsstranden. Där beslutade de att hvila sig. Fanstången sattes ned i jorden, och gossarne lägrade sig rundt omkring i det mjuka gröngräset. Med fröjd sågo de, huru fanan svajade för vinden, och under glada samtal lofvade de, att de skulle försvara sitt fäderneslands fana emot alla, som ville taga eller skymfa henne.
Ett stycke utanför stranden låg en engelsk lustjakt för ankar. Gossarne beundrade det vackra, putsade fartyget. Efter en stund sågo de en båt sticka ut därifrån. I den voro utom roddarne en gammal och en medelålders man samt en gosse. Båten styrde kurs till den plats, där gossarne voro lägrade. Sedan den landat, gingo de båda männen och gossen fram till dem och hälsade vänligt. Därefter frågade den yngre mannen, som kunde tala svenska: »Hvarför fören I med er denna fana?» Den af gossarne, som burit fanan, svarade: »Det är vårt fosterlands fana, och det gläder oss att se dess färger.» Mannen tolkade gossens svar för sitt sällskap.
»Hvad viljen I hafva för fanan?» frågade han vidare. »Sveriges fana säljes ej», svarade samme gosse med mycken bestämdhet i rösten. »Men», fortfor mannen, »skullen I ej vilja sälja henne, om vi bjuda er därför mycket mer, än hon är värd?» Intet svar följde, men gossarne ställde sig omkring fanan, ty de började frukta, att meningen var att på något sätt skymfa de svenska färgerna.
Den främmande mannen tog åter till ordet. »Sen I», sade han, »flaggan där borta på fartyget? Yeten I, hvilket lands flagga det är?» »Ja», svarade en af gossarne, »det är den engelska flaggan.» »Det är rätt», sade främlingen. »Men för Englands flagga skall Sveriges ödmjukt böja sig. Sänk därför er fana mot marken!» »Nej», svarade fanbäraren. »Sänk henne!» upprepade engelsmannen kort och befallande. »Aldrig, aldrig!» svarade gossarne. »Då kan jag göra det»,
