Sida 19
med bekymmer märkt detta. En dag kallade han dem till sig och visade dem sju käppar, som han sammanbundit i en knippa. Han lofvade tillika att gifva hundra kronor åt den, som kunde bryta af de sammanbundna käpparna.
Uppmuntrad af faderns löfte fattade en af sönerna knippan och försökte bryta sönder den. Men, ehuru han ansträngde alla sina krafter, kunde han ej bryta af käpparna. Då försökte en annan af dem men med lika liten framgång. Så gick det äfven för de öfriga. Slutligen lämnade de tillbaka de sammanbundna käpparna till fadern och sade: »Det är omöjligt att bryta af dem.» »Nej», återtog fadern, »ingenting är lättare.»
Han lossade bandet, hvarmed käpparna höllos samman, och afbröt sedan utan möda den ena käppen efter den andra. »Ja, på det sättet», ropade sönerna, »är det visserligen lätt; det kunde till och med en liten gosse göra.» Därpå sade fadern: »Såsom det är med dessa käppar, så är det med er, mina söner, ty, där enighet är borta, bor svaghet inne. Endräkt när, men tvedräkt tär.»
*
11. Ångern.
En landtman hade med egen hand uppdragit några äppelträd. Då de första gången buro frukt, gladde han sig mycket däröfver och längtade att få smaka, huru den vore beskaffad. Men, innan äpplena hunnit mogna, kom grannens son, som var en elak gosse, till landtmannens gosse Arvid och narrade honom att följa med i trädgården och plocka af dem allesamman.
Efter några dagar gick ägaren ut i sin trädgård för att se, om äpplena ännu vore mogna. Men huru häpen blef han icke, då han fick se de plundrade träden! Mycket ledsen sade han: »Hvilken skada! Elaka pojkar ha förstört min glädje.» Faderns ledsnad gick Arvid djupt till sinnes. Han sprang till grannens son och sade: »Min far är mycket ledsen öfver att hans vackra äpplen äro borta. Vi äro skuld därtill. Nu har jag ingen ro. Han kan aldrig mera hålla
