Sida 51
38. Räknegåta.
En gosse sade en gång till sin broder: »I ett träd sutto femton sparfvar. Då kom en jägare och sköt åtta af dem. Kan du säga mig, huru många sutto kvar?» Utan att betänka sig svarade den andre: »Sju.» »Nej», återtog den förste, »det blef ingen kvar, ty alla de öfriga flögo bort. Begriper du icke det?»
39 A. Vreden.
En af bröderna i en talrik klosterförsamling var ganska ofta vid elakt lynne och råkade då lätt i vrede.
En dag, då han var särdeles misslynt, sade han för sig själf: »Jag vill gå härifrån och lefva alldeles ensam i den aflägsnaste delen af öknen. När jag där hvarken hör eller ser någon människa, som kan göra mig förtret, då får jag lugn och blir kvitt den vrede, som här till min plåga så ofta uppbrusar hos mig.»
Han gick till öknen, fann en bekväm berggrotta och valde den till sin boning. Icke långt därifrån upprann en källa mellan klipporna. Han hämtade vatten i en lerkruka och ställde denna i grottan, men marken var ojämn, och krukan föll omkull. Då uppblossade åter vreden i hans hjärta. Han hämtade annat vatten, men krukan råkade på nytt falla omkull, och mannen började brumma. Så hände det för tredje gången. Då fattade han högst förbittrad krukan och slängde den så våldsamt mot jorden, att den gick i tusen bitar.
Sedan munken åter lugnat sig, sade han: »Jag lefver här i största ensamhet, och likväl har vreden ej lämnat mig. Jag ser nu, att icke mina medmänniskor utan jag själf är skuld till mitt ondsinta väsende. Hvarhelst man är, måste man hafva tålamod och styra sin vrede men framför allt bedja Gud om hjälp, utan hvilken detta icke är möjligt.»
Han återvände ångerfull till sina bröder och blef sedan den saktmodigaste och tåligaste bland dem alla.
