Sida 53
tills plötsligt en af dem försvann i källargluggens natt.
Ett smärtans skri där nere ljöd i nästa ögonblick. Den fallne kämpen fann sin död, ty katten honom fick.
Med ens all vrede borta var, och segrarn slagen stod. »Hvem tog min broder?» Intet svar. Som is blef kallt hans blod.
Han stirrade i djupet ner och ropade: »Till mig kom åter blott, och aldrig mer jag strida skall med dig.»
40. Den modige sjömannen.
En styrman på ett fartyg besökte en dag en gammal vän, som var svarfvare i en stor stad. Styrmannen kom för att säga sin vän farväl för en längre tid. »Hvart skall du nu hän, Anders?» frågade svarfvaren. »Jag skall resa till Västindien», svarade styrmannen. »Det är en lång och farlig resa», sade svarfvaren, »och du kan ligga på hafvets botten, innan du kommer dit.» »Det kan väl hända», svarade Anders. »Det står i Guds hand.» »Säg mig, lefver din far ännu?» frågade svarfvaren. »Nej, han dog för ett halft år sedan på en grönlandsresa.» »Hvar dog din farfar?» frågade svarfvaren vidare. »Han gick öfver bord under en storm i Nordsjön», svarade Anders. »Och huru dog din farfars far?» frågade svarfvaren. »Jag tror, att han omkom på en resa till Kina. Men hvarför frågar du om allt detta?» »Emedan jag ej kan begripa», sade svarfvaren, »huru du kan hafva lust och mod att våga dig ut på sådana farliga sjöresor, då så många af dina förfäder hafva tillsatt lifvet på hafvet.»
»Hör på!» sade nu Anders. »Säg mig: Hvar dog din far?» »Min far?» sade svarfvaren. »Han dog helt lugnt i sin säng.»
