Sida 70
och frågade: »Hvad skall jag säga henne?» Jag svarade: »Du behöfver ej säga någonting. Spånen skall säga allt, hvad hon behöfver veta.» Med en blick, full af häpnad och ringaktning, höll han träspånen i luften och sade: »Hur kan denna tala? Har den någon mun?» Jag bad honom genast gå och ej slösa bort så mycken tid med prat.
Då höfdingen kom till min boning, gaf han spånen till min hustru. Hon läste, hvad som stod därpå, och kastade sedan bort den. Därefter gick hon till kistan, i hvilken verktygen förvarades. Höfdingen följde henne dit. Sedan han erhållit vinkelhaken af henne, sade han: »Säg mig, min dotter, hvaraf vet du, att herr Williams behöfver just detta verktyg?» Hon svarade: »Har du icke alldeles nyss gifvit mig en spån?» »Jo», sade höfdingen, »men jag hörde ej, att den talade något.» Hon svarade: »Men jag har hört det, ty den har underrättat mig om hvad min man behöfver. Hvad du har att göra, det är att skynda tillbaka så fort som möjligt.»
Då tog höfdingen upp träspånen, skyndade ut ur huset och sprang genom byn med spånen i den ena handen och vinkelhaken i den andra. Han sträckte upp händerna, så högt han förmådde, och ropade: »Se, huru visa engelsmännen äro! De kunna lära spån er tala.» Då han kom fram till mig, lämnade han mig vinkelhaken men behöll spånen.
Sedan frågade han mig, huru det vore möjligt att på detta sätt kunna meddela sig med människor, som voro på afstånd. Jag sökte förklara saken, så godt jag kunde. Den förekom honom dock så hemlighetsfull, att han band ett snöre om spånen och bar den någon tid om halsen.
Under de följande dagarna sågo Williams och hans följeslagare höfdingen ofta omringad af en skara människor, hvilka uppmärksamt lyssnade till hans berättelse om den underbara spånen, hvilken kunde uträtta så besynnerliga saker.
54. Den giriga ekorren.
En ekorre bodde inuti en stor ek. Ingången till hans bostad var mycket trång, men den, som väl kom dit in, fick
