Sida 93
Du hjälpt det utur mörker opp liksom en blomma ur sin knopp; så låt det ock till tidens slut uti ditt ljus få vecklas ut!
Det ljuset är ditt helga ord, en sol för himmel och för jord; gif, att det klart här lysa må och aldrig mer ifrån oss gå!
67. Mitt hem.
Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg, men aldrig en kärare boning jag såg kring hela den grönskande jorden. Där lefver mitt minne, där föddes mitt hopp, där lärde jag blicka till himmelen opp och älska mitt hemland i norden.
Och är ej mitt stolta, mitt härliga land med snöiga fjäll och med grönskande strand mer värdt än allt guld uti världen? Ej byta jag ville, hvad jorden än gaf, mot rikaste skatter den frihet, — den graf, jag ärfde vid fädernehärden.
68. Kyrkklockorna.
Det är prästens barn. Nu vandra de två med hvar sin skäppa så trygga till mörka skogen, där granarna stå med grenar, som öfverskygga. De varit där förr, de minnas, hvar smultronställena finnas.
Nu gå de förbi de vaggande fält, förbi den grönskande hagen, och vallkons klocka pinglar gällt, och varm var eftermiddagen.
