Sida 187
108. Skärkarlen.
På en ödslig häll står mitt lugna tjäll bland de tumlande vågornas lek. Jag är bortglömd och arm, men vid hafsmoderns barm är jag trygg som den rotfasta ek.
Jag är konung här på de vilda skär; mina mödor de gifva mig skatt. Hvart jag vänder mitt lopp, drar jag skördarna opp ur de dimmiga fjärdarnas natt.
Mina åkrar stå uti böljor blå, mina ängar i svindlande djup; mina hjordar gå vall i de brusande svall, där jag svänger min ilande slup.
Och en makas famn är den lugna hamn, dit jag vänder om kvällen i frid; vid vår sång, vid vår bön somnar dagen på ön, somnar hafvets och vindarnas strid.
Och som fisk på våg är jag lätt i håg, och som morgon med vaknande vind är jag frisk och förnöjd, och jag sjunger af fröjd, och jag sjunger med rosor på kind.
Pris åt djup och grund! Pris åt fjärd och sund och åt den, som har gjort dem så väl!
