Sida 233
märken. I hvarje pistill börjar nu ett litet frö utvecklas, och i och med detsamma har rågfältet inträdt i ett nytt skede. Nu går hela växtens lif ut på att utbilda de små kornen. Näringssaften, som beredes i bladen, föres genom strået upp till kornen. Dessa växa dag för dag, blifva allt större och tyngre, och axen, som förr stodo så upprätt, böja sig mer och mer. Strået blir ljusare, och bladen vissna. På tredje eller fjärde veckan efter blomningen har fältet gulnat fullständigt, och stråna stå böjda med de tunga axen, hvilka hänga mot marken och antyda, att skördetiden nalkas.
Efter ännu en vecka, vanligen under första delen af augusti, är säden mogen. Skördemännen med sina liar skrida fram med långsamma men säkra steg öfver fältet. Med ett egendomligt hvinande ljud fällas strån vid strån och läggas i långa, tjocka rader. Men bakom skördemännen gå kvinnor, som med krokar eller blotta händerna taga upp hopar af strån och binda dem till kärfvar. Dessa resas till skylar. De få stå några dagar för att bli torra, och därefter rulla vagnarna fram och tillbaka mellan fältet och ladan. Säden lassas på och lassas af, allt går med raskhet och lif. Det sista lasset är inne, och nu är det tyst på fältet. Endast några få axplockerskor samla upp, hvad som blifvit spilldt från det stora förrådet, för att få en välbehöflig ökning åt det lilla, som gömmes i armodets hydda. Och fåglarna kvittra af tacksamhet för de korn, som de i sin ordning finna på det öfvergifna fältet.
*
125. Såningsmannen.
Nu har jag ändtligt kornet sått, nu har jag gjort, hvad jag förmått. Se nu i mildhet, fader kär, till lilla kornet här!
Låt molnet vattna fältet sen, låt solen komma med sitt sken! Då skall ju kornet vakna gladt igen ur jordens natt,
