Sida 154
Och, när vid stranden af din vik din böljas längtan gör musik, till dess den hvila får, och skogen spelar sin koral så vemodsfull från dal till dal och trasten drillar slår, ack, af allt skönt, mitt hjärta rört, ej något skönare jag hört.
Och så, du sjö, på hvilkens strand jag lifvets första kransar band, du täcka mälarvåg, hvarthelst jag än i världen går, midt upp i söderns skönsta vår, till dig står dock all håg, och gärna sjönge jag en gång invid din strand min sista sång.
98. Kungshatt.
En konung i Sverige han flyr icke gärna, står stilla i spetsen som himmelens stjärna och lyser och strider för hela sin här, ty håller ock Sverige sin konung kär.
Men, är han allen i förvillande skogen och svärdet är brustet och hästen är trogen och fienden efter i hamn och i häl, då rider han undan. Däri gör han väl.
Den mordiska hopen med glimmande spetsar ren drager sitt notvarp i tätaste kretsar och ropar: »Rid undan till hafsuddens kant! Vi taga dig väl uppå klippans brant.»
På klippan är kungen och hafvet inunder, och bakom är döden och trummornas dunder. Han hör, hur hon nalkas, den brusande jakt; guldsporren han frestar med väldig makt.
