Sida 225
lampskenet en lång, bred gång, som är så låg, att man knappt kan stå rak däri. Taket utgöres af en hård, gråaktig sandsten, golfvet af svart lera, väggarna äro randade med svarta och svartgrå ränder. Både tak och golf äro fuktiga. Vattnet samlas i rännor och ledes till särskilda dammar, ur hvilka det pumpas upp medelst ångmaskiner, som arbeta dag och natt. Vid kolbrytningen upphugger man två gångar jämsides med hvarandra. Sedan man kommit ett stycke inåt, bryter man ned mellanstycket mellan dessa, men allt odugligt, hufvudsakligen gråsvart lerskiffer, lämnar man kvar i uppstaplade pelare för att bära upp taket. Samtidigt med kolet upptages en eldfast lera, som ligger under kollagret. I gångarna gå spårvägar, på hvilka kolet och leran forslas i små vagnar, som hopkopplas dussinvis och dragas af hästar. Ur grufvorna uppfordras sedan vagnarna medelst ångkraft.
För att det skall blifva möjligt att vistas nere i grufvan, måste man sörja för luftväxling i den. Därmed tillgår sålunda, att eld underhålles på bottnen i ett par schakt. Luften därstädes uppvärmes och stiger uppåt alldeles som i en skorsten, och frisk luft suges ned genom andra öppningar.
Den eldfasta leran är af mycket god beskaffenhet och användes till beredande af eldfast tegel, ler- och stenkärl. Stenkolen däremot äro icke af bästa slag, men de kunna dock med fördel användas till åtskilliga ändamål.
*
122. Storken.
Så ser jag dig då här igen. Välkommen, stork, du gamla vän! Ditt bo en helgedom oss var, och än är det på taket kvar; och, vill du öka på ditt skjul, jag ger dig gärna än ett hjul.
Ja, önskar du en våning till, tag pinnar, ris, — tag, hvad du vill! Då kunna sparfvarna också sig ett och annat vindsrum få,
