Sida 282
om Lelången belägna Silensjöarna och därefter färdas på dem till den icke obetydliga handelsplatsen Årjäng. Men vi gå nu ej den vägen utan styra kosan åt norr in i Värmland till det vackert belägna Lennartsfors. Grenom flera slussar, som där äro sprängda i fjället, gå vi förbi ett ståtligt vattenfall och in i Stora Le, den största af de sjöar, som genom Dalslands kanal kommit i förbindelse med Vänern. Den börjar i sydvästra hörnet af Värmland, där den kallas Foxen, och sträcker sig åt söder långt ned i Dalsland samt går med en vik öfver gränsen mot Norge. Från Lennartsfors kan man gå till det synnerligen vackra Töcksfors, som ligger vid sjöns norra ände, men vi föredraga den vanliga turistvägen. Denna går till den vid sjöns södra ände vackert belägna järnvägsstationen Ed. Därifrån kan man fara på Dalslandsbanan antingen öfver Fredrikshall till Norge eller inåt Sverige.
*
143. Värmland.
»Min hembygd», säger Erik Gustaf Geijer, »har det lyckliga och egna att till en stor del ännu alltid vara ett nytt land. Man skulle ej tro, att det var så länge, sedan Olof Trätälja där först satte yxan till skogroten. Han går där än i dag.
Landet hör till den norrländska naturen. Man ser dess grundritning af vatten och berg, långsträckta vattendrag och dalar, från hvilka smärre sidogrenar förlora sig inåt bergen, emellanåt skog, utefter hvar större åbrädd eller sjöbrädd bygd, inne i skogarna många spillda vatten, torp, sätrar, aflägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas vintervägar.
I största delen af landet har först järnet brutit bygd. Hammare klappa vid de större och mindre vattendragen. Där jag är född, voro vid en liten å, som från en skogssjö faller i Klarälfven, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Där var ett friskt lefverne om vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra tillhopa. Det är deras vackra årstid. Midt i sommarhettan äro Vulkans söner, pustande vid härden, en bedröflig anblick. Men om vintern bjuda de och deras omgifning ett
