Sida 54
»Och din farfar, hvar dog han?» frågade styrmannen. »Mina förfäder», sade svarfvaren, »hafva alla dött lugnt i sin säng omgifna af bedröfvade släktingar och vänner.» »Men, min gode vän», sade styrmannen skälmskt, »huru törs du då någon afton gå till sängs? Det är ett oerhördt vågstycke, ty äfven dig väntar väl en gång där din död.»
Svarfvaren visste icke, hvad han skulle svara, men Anders räckte honom handen och sade: »Farväl, min vän! Om ett par år se vi hvarandra åter, om Gud vill, så vida icke jag dessförinnan ligger på hafvets botten eller du ute på kyrkogården.»
41. En god tröst.
Det var en söndagsmorgon. Solen sken klart och varmt in i en stuga, som låg i skogsbrynet. Frisk luft strömmade in genom det öppna fönstret. Ängen utanför prunkade med vackra blommor. Rundt omkring hördes munter fågelsång. Allt andades lust och glädje. Men inne i stugan bodde elände och sorg. Fattigdomen hade under de senare åren blifvit allt större och större. Mannen hade länge klagat öfver sin nöd och med misströstan sett mot framtiden. Hustrun åter hade vanligtvis varit vid godt mod, men i dag var äfven hon mycket nedslagen. Hon satt vid frukostbordet men åt icke en bit af maten. Ändtligen reste hon sig upp, torkade sina ögon och gick mot dörren.
Då mannen såg, att hustrun ämnade gå ut, gick han efter henne och sade: »Du får ej gå ut, förrän du sagt, hvad som fattas dig.» Hon teg några ögonblick. Därefter drog hon en djup suck och sade: »Jag drömde i natt, att vår gamle Gud var död, och att alla änglarna följde honom till grafven. Tänk, om Gud verkligen vore död!» »Huru kan du tro något så enfaldigt! Vet du då icke, att Gud aldrig kan dö?» svarade mannen. Full af glädje utbrast då hustrun: »Således lefver vår Gud ännu?» »Ja visst», svarade mannen. »Hvem kan väl tvifla därpå?» Då omfamnade hustrun sin man och sade: »Om vår gamle Gud ännu lefver, hvarför tro vi ej och förtrösta på honom? Han har räknat hvarje hår
