Sida 335
Bristen på vägar är en af de största olägenheterna i Härjedalen. Till fäbodarna äfvensom till afsides liggande skogsbyar leda endast stigar. Det, som skall forslas på dessa, måste bäras eller klöfjas. I senare fallet läggas varorna i två stora, starka korgar, så att dessa väga ungefär jämnt. Därefter hopfästas de med en järnkrok och hängas åt hvar sin sida öfver hästens rygg, hvilken är betäckt med skinnfällar för att ej skafvas. Med stor försiktighet går sedan hästen utför de oländiga stigarna, där träd och stora klippblock ofta göra intrång från sidorna. Varsamt kännande sig för med fotterna söker han få fotfäste på den branta och steniga, af rinnande vatten ofta slippriga stigen. Vanligen lyckas han undgå en sammanstötning med mötande hinder. Skulle likväl en sådan inträffa och packningen därigenom rubbas ur sitt läge, eller kommer den på annat sätt i olag, brukar hästen stanna, till dess allt blifvit ställdt i ordning. Om vintern, då snö fallit en till två meter djupt i de oländiga markerna, där ingen öppen eller trampad väg finnes, kan man visserligen köra med släde, men formannen måste vara betänkt på att skydda hästen från att sjunka ned i den djupa snön. Han fäster därför under hvar och en af hästens hofvar en liten brädlapp, som bär upp hästen, så att han icke sjunker ned, då han stiger på den mjuka snön. Dessa brädlappar kallas trögor. Af hästen fordras en viss vana för att kunna gå med trögor, ty han måste spärra ut benen åt sidorna, så att ej trögorna slå emot hvarandra och hindra hans gång. Detta sätt att färdas kalla härjedalingarne att »köra trögt».
166. Från lifvet i fäbodarna.
När snön smält och efterträdts af gräs och blommor, draga långa tåg af säterjäntor (fäbodstintor) och nötkreatur till fäbodarna, hvilka ligga djupt inne i skogen, ofta flera mil från byarna. Här uppehålla de sig hela sommaren och så länge på hösten, som kreaturen kunna hämta någon föda utomhus.
Stundom ligga flera fäbodar nära hvarandra. De flesta af dem äro grå och tärda af tidens tand. Endast en och
