Sida 258
Mitt nät, min eka och min koja är, hvad af lyckan jag begär. Nöjd drar jag fattigdomens boja, ty emot syndens lätt hon är. Och, när den natt sin vinge skakar, där ingen måne gör sin rund, jag bärgar seglen trygg och vakar vid hoppets säkra ankargrund.
*
134. Ett fiskeläge i Bohuslän.
Den bohuslänska skärgården erbjuder det märkliga skådespelet af en ständig kamp mellan två starka motståndare: det oroliga, aldrig tröttnande hafvet och de lugnt trotsiga klipporna. Denna ständiga strid ger åt skärgården prägel af högtidligt allvar. Människan känner sig här liten och svag inför naturens storhet. Äfven i solsken och sommardag, då hafvet ligger så glittrande blått och lekfullt sköljer de slätspolade klipporna, märker man, att freden blott är skenbar. Den till utseendet lugna hafsytan höjer och sänker sig i långa dyningar; bränningar spruta sina hvita skumpelare högt upp, och i sommarkvällens stillhet höres hafvets ständiga dån mot klipporna som bruset af ett aflägset vattenfall.
Ute i hafsbrynet ligger det fiskeläge, som här skall skildras. En mängd hus äro tätt sammanträngda på bergsluttningarna. Längst nere vid sjökanten står en rad sjöbodar, och från dessa sträcka sig långa, smala bryggor ett stycke utåt vattnet, som ville de pröfva, huru långt ut de våga gå. Öfverst på den låga bergkammen står ett par väderkvarnar. En hel liten flotta af små och stora båtar omger stranden. Och sommarsolen kastar sitt skarpa ljus öfver det djupblå hafvet, de gråröda klipporna och de i klara färger målade husen.
Vid fiskelägets ena ände ligger lägets kyrka, byggd af trä och hvitmålad. I all sin enkelhet gör hon ett intryck af något ljust, rent och luftigt, som fastlandets gamla
