Sida 190
han därför åtskilliga konster för att förvilla sina förföljare. Först går han ett längre stycke i rak linje, därefter går han tillbaka i samma spår hälften eller två tredjedelar af den väg, han gått framåt. Han säges då »göra lycka». När han på detta sätt hunnit längre eller kortare på återvägen, sätter han alla fotterna tillsamman och kastar sig tvärt åt sidan eller, såsom det på jaktspråket heter, »gör afsprång»; därefter gör han några ganska långa språng än hit, än dit, till dess han träffar någon plats, som passar honom till liggställe. Sådan är hans allmännaste sed. Ofta beter han sig dock annorlunda.
Haren äter om sommaren säd, gräs och rötter men i synnerhet kål, väppling och andra saftiga växter. Om vintern håller han till godo med bark af asp, sälg, pil och vide. Under långvariga snöfall, då han ofta nödgas tillbringa flera dygn under samma enbuske, förtär han de finaste kvistarna på de grenar, som sitta honom närmast. Är snön icke alltför djup, begifver han sig ut på sädesfälten och gräfver sig ned genom snön till sädesbrodden.
Honan föder ungar tre gånger om året. Af dessa omkomma ganska många, då de ännu äro späda.
Haren är inom femton månader full växt och tros kunna lefva sex till åtta år. På bebodda orter uppnår han likväl sällan denna ålder, emedan de, som trakta efter hans lif, äro alltför många. Harens fiender äro talrika. Vi hafva öfver dessa följande rim:
Mänskor, hundar, vargar, björnar, katter, mårdar, vesslor, örnar, räfvar, kråkor, hökar, lo lämna haren ingen ro, uggla, uf ej att förgäta, — alla, alla honom fräta.
*
110. Jönköpings omnejd.
1.
Vättern hoptränges i söder af tvenne landryggar, som ej blott gifva denna del af dess vattenspegel en sällsynt
