Sida 313
I vårt land finnas två arter af trädartad björk. De äro föga olika hvarandra; de skiljas lättast på årsskotten, hvilka hos den ena arten äro glatta och beströdda med små hartsvårtor men hos den andra småludna och utan dylika vårtor. Den senare formen är dessutom vanligen mindre storväxt, går längre mot norr och älskar fuktig mark.
157- Siljan och Siljansdalen.
1.
Sjön Siljan har en längd af fyra mil, om man räknar från Mora i nordväst, där den mottager Östra Dalälfvens och Orsasjöns vatten, till den punkt i sydost, där den vid Leksand i samma älfs fortsättning afbördar sin vattenmassa, hvilken nu blifvit ytterligare ökad genom talrika strömmar och bäckar. Sjöns största bredd uppgår till nära två och en half mil. Genom sina två förnämsta vikar, Rättviken åt nordost och Leksandsviken åt söder, erhåller Siljan en något bruten och oregelbunden form. Den öppna sjön lider dessutom väster ut genom Sollerön en betydlig inskränkning, men den erbjuder ändock nästan öfver allt anblicken af ett ganska vidsträckt vatten.
Siljans botten är liksom det omgifvande landskapets yta högst ojämn, och sjöns djup är därför mycket olika. Folktron, som älskar att se allting i stort, har härom diktat underliga sägner. En förtäljer, att Siljan skulle vara bottenlös och stå i underjordisk förbindelse med hafvet; en annan åter, att den skulle vara lika djup som lång. »Vill du veta mitt djup, så mät min längd!» skall en hemlighetsfull röst ha tillropat en man, som förgäfves bemödade sig att nå bottnen. I verkligheten har man funnit djup, som uppgått till nära 130 meter.
Siljans vatten är ovanligt rent och genomskinligt. Ofta ser man sjön ligga lugn och klar som en blank silfver-skifva, och öfver dess vattenspegel te sig ej sällan hägringar af öfverraskande slag. Men den kan äfven lätt komma i uppror. I synnerhet visar den sig bullersam och orolig vår och höst.
Läsebok för folkskolan. 20
