Sida 100
Eldslandet
i synnerhet genom Orellano, Pizarros följeslagare, och ett flertal expeditioner utsändes för att upptäcka E., bl. a. af Gonzalo Pizarro, Filip von Hutten (1541-45) och Walter Raleigh (1595, 1597 och 1617). Indianernas ortsbestämningar voro alltid så sväfvande, att guldsökarna föranleddes till vidsträckta ströftåg öfver Syd-Amerikas fastland, på hvilka de gjorde jordkunskapen viktiga tjänster. Jfr Langegg, "Geschichte der entdeckungsreisen nach dem goldland E." (1888).
Eldpall. Se Eldstad, sp. 182-183.
Eldprof. 1. Undersökning genom eld af en kropps äkthet. - 2. Ett slags ordalier (se d. o.).
Eldria. Se Ria.
Eldrimner (isl. Eldhrimnir),nord. myt., den kittel, i hvilken galten Särimners kött kokas.
Eldrum, Pannrum, sjöv., rum ombord, som innesluter ångpanna. Å större fartyg finnas flera med vattentäta skott åtskilda eldrum, hvartdera vanligen inrymmande 2-4 stora ångpannor. H. W-l.
Eldrumskorpral, sjöv., förhandsman i eldrum.
Eldrund, sjöv., undersökning, "rund", som det åligger vakthafvande officern ombord å örlogsfartyg att nattetid hvarje halftimme låta göra för att tillse ordningen, särskildt att otillåten eld ej brinner samt att posterna äro vaksamma. Den "rund", som det åligger fartygets sekond att hvarje afton förrätta för att tillse, att anbefalld ordning iakttages, kallas numera eldvisitation. H. W-l.
Eldrör, milit., den del af ett eldvapen, hvari den drifvande kraften utvecklas och kulan erhåller sin riktning. Vid handeldvapen kallas eldröret pipa och vid tunga eldvapen kanon, mörsare eller haubits. De tre sista benämningarna beteckna dock allmänt hela eldvapnet. Om eldrörsrekyl se Lavettage. W. G. B.*
Eldsalamandern l. Landsalamandern, Salamandra maculata, zool. Se Amfibier.
Eldsberga, socken i Hallands län, Tönnersjö härad. 4,818 har. 1,452 inv. (1905). E. bildar med Tönnersjö ett konsistoriellt pastorat i Göteborgs stift, Laholms kontrakt.
Eldsdyrkare, vilseledande beteckning för Mazdareligionens anhängare i Persien och Indien. Elden, liksom jorden och vattnet, kallas af dem helig och intager en mycket viktig plats såsom renande och djäfvulsfördrifvande i deras kult. Men Atar, eldens genius, är underordnad Ahura Mazda. Se Parsism. N. S.
Eldskär, fordom befäst holme i Finland, 3 km. s. ö. om Hangö udd. Se Hangöbefästningarna. L. W:son M.
Eldslandet (sp. Tierra del Fuego, eng. Fuegia), ögrupp vid södra spetsen af Syd-Amerika, skild från fastlandet genom Magalhães' sund, mellan 52° och 55° 59' s. br. samt 74° 50' och 63° 40' v. lgd. Arealen uppgifves till 73,746 kvkm., däraf hufvudön, det egentliga E., upptager 48,114 kvkm. - Den först 1830 upptäckta Beaglekanalen, s. om hufvudön, skiljer denna från en rad af större och mindre öar och ögrupper: Nueva, Lennox, Navarin (2,480 kvkm.), Hoste (6,600 kvkm.) med halfön Hardy - hvars sydligaste spets kallas "Falska kap Hoorn" (sp. Cabo falso de Hornos) -, Gordon, Londonderry och Stewart. Väster om hufvudön ligga Dawson (1,320 kvkm.), Clarence (2,750 kvkm.), S:ta Ines och Desolation (8,000 kvkm.). Söder om Navarin, på andra sidan om Nassau-bukten, ligger Wollaston (495 kvkm.) och s. om denna den vanligen under namnet Hermiteöarna sammanfattade ögrupp, till hvilken bl. a. höra Deceit, Herschel, Hall, Hermite och Horn l. Hoorn (16 kvkm.). Den sistnämnda, som är den sydligaste i arkipelagen och skild från de båda förstnämnda genom S:t Francisbukten, är en nästan lodrätt till 424 m. höjd ur vågorna uppstigande svart, kal klippmassa, kallad Kap Hoorn (55° 59' s. br.). Den östligaste ön i arkipelagen är Los-Estados l. Statenland (640 kvkm.), skild från hufvudön genom Le-Mairesundet. Alla öarna äro, liksom kusten af fastlandet, sönderskurna af bukter och smala fjordar samt uppfyllda af berg (jfr fig. 1). Fig. 1. Bukt vid Gordonön i södra Eldslandet. Med sina taggiga spetsar sträcka sig bergen högt upp i den eviga snöns region, hvars nedre gräns ligger 900- 1,150 m. ö. h.. I deras rämnor skjuta glaciärerna ända ned i fjordarna. De högre sluttningarna äro betäckta med torfmossar, de nedre afsatserna med täta skogar. Äfven på de mindre öarna finnas höjder af 1,000 m. Ögruppen är bergigast i sin västra del, som utgör en fortsättning af Anderna. - Själfva hufvudön har en tämligen enformig östkust med endast en större bukt, San Sebastian bay; i n. och v. inskjuta från Magalhães' sund Lomas- och San-Philipvikarna samt västligare Bahia Inútil och den djupa fjorden Admiralty sound. Södra kusten, som genom Beaglekanalen är skild från de sydligare mindre öarna, har inga djupare inskärningar. På E. finner man enligt Nordenskjöld "tvenne naturer, som äro så vidt skilda, som vore det olika världsdelar. I n. ö. ligga de öppna stäpperna, bevuxna med stripigt gräs och låga buskar och öfversållade af grunda sjöar med ett som oftast salt vatten". I s. v. har man ett regnrikt, bergigt land. Östra delen är en fortsättning af Patagoniens pampas, västra och södra af Anderna. Höjdskillnaden är därför stor mellan sydvästra och nordöstra delarna. I den förra nå Monte Sarmiento 2,070 m. och Mount Darwin 2,150 m., medan den senare är ett platåland, som sänker sig mot n. ö. och aldrig når öfver 1,000 m., i regel icke öfver 300 m. Äfven geologiskt motsvarar E. Syd-Amerikas fastland. Bergen i v. och s. bestå af granit och kristalliniska skiffrar; närmast n. om dem träffas mesozoiska skiffrar, medan den jämnare nordöstra delen har ett underlag af tertiära aflagringar, täckta af
Källa: Project Runeberg ·
