Sida 782
Fehrbellin
prästvigd, anställdes han omedelbart därpå såsom pastorsadjunkt i Stockholms Storkyrkoförsamling, tjänstgjorde därjämte en kortare tid och sedermera hela läsåret 1879-80 såsom vik. lektor vid Stockholms gymnasium, tog pastoralexamen 1879 och valdes s. å. till komminister i Maria församling i Stockholm. Sedan han 1883 aflagt teol. kandidatexamen, utnämndes han 1884, vid 34 års ålder, till kyrkoherde i Stockholms Storkyrkoförsamling, Pastor primarius och ord. preses i Stockholms stads konsistorium. Dessförinnan hade flera kallelser till olika kyrkoherdebefattningar delgifvits honom, men ej antagits. 1884 utnämndes han till ledamot i granskningsnämnden för k. bibelkommissionens öfv. af G. T. Såsom själfskrifven ledamot deltog han i kyrkomötena 1888 och 1893. Han var inspektor sedan 1885 för Södermalms högre allm. läroverk och sedan 1890 därjämte för Wallinska skolan. Ett upprop, med ärkebiskop Sundbergs namn i spetsen, utfärdades kort efter F:s död om samlande af medel till resande af en vård på hans graf å Stockholms norra begrafningsplats. Ett annat bevis på den popularitet F. vann är "Stiftelsen Fehr-Rydbergs minne", som från fonden "D:r F:s minne" utdelar små understöd åt behöfvande.
I vida kretsar uppburen såsom storslagen predikant och talare, afhållen af sina församlingsbor och högt värderad af sin församlings folkskollärarkår för sitt intresse för folkskolan, gjorde F. dock sina kunskaper, sin begåfning och frimodiga ärlighet gällande förnämligast vid sin nitiska sträfvan att i Sverige vinna ingång åt den i Tyskland mäktigt framträdande teologiska åskådning, som efter sin upphofsman, Göttingen-professorn A. Ritschl (se denne), blifvit kallad "ritschlianismen". Det var egentligen efter en resa till Tyskland 1887 och ett personligt sammanträffande med Ritschl och flera af hans mest framstående lärjungar, som denna F:s förnämsta verksamhet tog sin början, hufvudsakligen från 1891, då han började utgifvandet af en serie skrifter (den 31:a och sista 1895), mest öfv. från tyskan, under den gemensamma titeln "I religiösa och kyrkliga frågor". Mera systematiskt framställde han sin religiösa ståndpunkt i sitt 1894 utgifna kateketiska arbete Undervisning i kristendomen i anslutning till Luthers lilla katekes. Några år förut hade han likaledes för skoloch konfirmationsundervisningen, som låg honom varmt om hjärtat, utgifvit efter schweiziskt mönster en "Familjebibel" (se d. o.), hvaraf N. T. utkom 1887 och G. T. 1889. Äfven den nyare bibelkritiken hade i F. en hängifven anhängare, och i den ofvannämnda skriftserien verkade han också för dess principer, ehuru han mindre egnade sig åt denna sida af den moderna teologien. För sina teologiska förtjänster kreerades F. 1892 till teol. doktor i Giessen.
Genom sin naturliga läggning och sin schartau-anskt gammallutherska uppfostran i sitt inre främmande för de mystiska och pietistiska kristendomsformerna, såg F. i ritschlianismens framställning af kristendomen såsom den för människans jordiska tillvaro lämpade och för hennes jordiska förstånd tillgängliga religionen den teologi, som samtidens realism behöfde och fordrade. Ritschlianismens fientlighet mot den dogmatisk-metafysiska spekulationen öfver det öfversinnliga och för människoförståndet i grunden obegripliga innebar i F:s ögon löftet om en tidsenlig frigörelse från människofunder, som hindrade en mängd af samtidens bildade människor att komma till tro på evangeliernas "historiske Kristus". Men ehuru F. ansåg såsom en berömmelse att vara Ritschls lärjunge, slöt han sig dock ej till dennes system i alla detaljer. Att F. för sin teologiska verksamhet skulle, i likhet med alla banbrytare, röna motstånd var naturligt. Också många reformvänner ansågo, att han gick för långt och att hans stridssätt ofta var för häftigt. Men i den svenska kyrkans historia kommer han helt visst alltid att nämnas såsom en af denna kyrkas märkligare teologer. Utom redan nämnda arbeten utgaf F. från trycket Om kristendomens framträdande och hufvuddragen af dess äldsta historia (t. o. m. mötet i Nicsea; i "Ill. världshist.", utg. af E. Wallis, II, 1876) och Islams framträdande och kalifatets historia under de tre första århundradena (därst. III, 1877), Palestina på Kristi tid I (1876), Predikningar (2 saml.; 1879, 1881), Stat och kyrka i deras inbördes förhållande (1881), Doktor Martin Luther (1883), flera öfv. och bearbetningar af utländska arbeten (bl. a. Farrars "Jesu lif") samt tidnings- och tidskriftsuppsatser, tal, dikter (Lyrik, 1872) m. m. Jfr S. A. Fries, "Fredrik Fehr, hans verksamhet och betydelse som teolog. En minnesteckning" (1896). J. P.
Fehrbellin, stad i preussiska prov. Brandenburg, reg.-omr. Potsdam, på södra stranden af Rhin, ett tillflöde till Havel. 1,602 inv. (1900). Staden är historiskt bekant genom den strid, som i dess närhet utkämpades 18 juni (g. st.) 1675. Då Sverige uppträdde som Frankrikes bundsförvant i dess krig med Österrike, Brandenburg m. fl. stater, samlades på hösten 1674 en fältarmé på omkr. 20,000 man i Pommern. Vid jultiden ryckte riksmarsken K. G. Wrangel med omkr. 13,000 man in i Brandenburg, där han tog vinterkvarter; syftet var att tvinga kurfursten Fredrik Vilhelm att utträda ur förbundet mot Frankrike. Då detta ej lyckades, satte Wrangel 1 maj 1675 hären i marsch för att gå kurfursten närmare in på lifvet. Planen var att gå öfver till vänstra Elbestranden och förena sig med hertigen af Hannover, som var Sveriges bundsförvant och hade en här på öfver 10,000 man. Om denna förening hade kommit till stånd, hade man kunnat påräkna en stark anslutning inom tyska riket, i det flera stater -- främst Bajern, men äfven Kur-Sachsen -- sympatiserade med Sverige och Frankrike. Samtidigt med uppbrottet blef emellertid Wrangel illa sjuk, så att han först 9 juni kom till armén. Befälet fördes under tiden af den likaledes mycket sjuklige fältmarskalken Mardefelt. Denne råkade i oenighet med sin närmaste man generallöjtnanten Wolmar Wrangel, öfverbefälhafvarens halfbror, som under marschen gick i förväg med kavalleriet, och följden blef en mängd ansträngande och gagnlösa fram- och återmarscher. Sedan 12 juni var svenskarnas uppställning sådan, att hufvudstyrkan, omkr. 7,000 man, under W. Wrangel stod vid Alt Brandenburg på högra stranden af Havel, K. G. Wrangel med omkr. 2,500 man vid Havelberg nära 60 km. längre åt n. v. utmed Havel samt öfverste Wangelin med 500 dragoner i Rathenau vid Havel, midt emellan de förutnämnde. W. Wrangel och Wangelin skötte emellertid spaningsväsendet så försumligt, att de förblefvo okunniga om, att kurfursten, efter en glänsande
Källa: Project Runeberg ·
