Sida 545
Eulalia den heliga
Euklides från Megara. (Efter ett antikt mynt.)
Sokrates förtrogen med eleatismens läror, använde han för utförandet af sokratismen de resurser dessa erbjödo honom. I likhet med Sokrates' efterföljare i allmänhet riktade han sin hufvudsakliga uppmärksamhet på frågorna om det goda och om vetandet såsom formen för sann kunskap. Han framhöll därvid, att det goda måste anses identiskt med det sant varande och att det, som icke är godt, i själfva verket icke finnes till Den sanna verkligheten, anmärkte han vidare, är till sin art osinnlig och okroppslig. Den är idé. Närmare sökte han på eleatiskt sätt fatta den såsom en bestämnings- och mångfaldslös enhet. Då vi på olika sätt beteckna den, använda vi blott olika namn för samma sak, hvadan ock några andra omdömen än identiska i själfva verket icke funnits. Det hufvudsakliga innehållet i hans lära är för öfrigt en kritisk betraktelse af den sinnliga kunskapen och den sinnliga verkligheten, afsedd att ådagalägga, att den senare, såsom växlande och sammansatt, i själfva verket icke är någon sann verklighet, likasom sinneskunskapen ej heller är någon sann kunskap.
2. E., grekisk matematiker, lefde omkr. 300 f. Kr., vistades någon tid i Aten, där han studerade den platonska filosofien, och kom sedermera till Alexandria, där han stod i stor gunst hos konung Ptolemaios I. Hans närmare lefnadsomständigheter äro ej kända; Pappos skildrar honom såsom mild, tjänstvillig och tillbakadragen. Konung Ptolemaios skall en gång ha frågat honom, om det ej gåfves någon lättare väg att inhämta geometrien än den vanliga, hvarpå han berättas ha svarat: "Nej, herre konung, det gifves ingen kungsväg till geometrien". - Inom matematikens och särskildt inom geometriens historia har E. genom sitt världsberömda arbete Stoicheia (lat. Elementa), d. v. s. grunderna till matematiken, varit af epokgörande betydelse. Genom de föregående grekiske geometrerna hade nämligen många satser blifvit funna, hvilka behöfde samlas och systematiseras. Försök därtill hade visserligen blifvit gjorda redan före E. (t. ex. af Leon och Theydios), men med ringa framgång. Det var först E., som lyckades afhjälpa det kännbara behofvet på ett sådant sätt, att under tvenne årtusenden ingen anmärkning af vikt kunnat göras mot formen, och ingenting väsentligt behöft tilläggas i afseende på innehållet. - Elementa äro indelade i 13 böcker, till hvilka, såsom i 14:e och 15:e böckerna, blifvit fogad en uppsats af Hypsikles om de 5 reguljära kropparna. Egentligen består arbetet af fyra delar, af hvilka den första (bok l-6) handlar om plana figurer, den andra (bok 7-9) om aritmetiken, den tredje (bok 10) om kommensurabla och inkommensurabla storheter samt den fjärde (bok 11-13) om solida figurer. Arbetet väckte vid sitt framträdande välförtjänt uppmärksamhet. Det kommenterades af Theon och Proklos, bearbetades på latin af Boëthius (d. 525) samt öfversattes på arabiska först af Hunain ben Isak (d. 873), sedermera fullständigare af Othman. För perserna blef det bekant genom en af Nasir-ed-din (omkr. 1260) gjord öfversättning och kommentar, hvilka sedermera trycktes i Rom 1594. Från arabiskan öfversattes det på latin af Athelard från Bath (omkr. 1130); denna öfversättning (som saknar titel) trycktes för första gången jämte Campanus' kommentar och under dennes namn i Venezia 1482. Den grekiska texten utgafs för första gången (1533) af Grynæus. Sedermera har arbetet blifvit otaliga gånger utgifvet, öfversatt och bearbetadt på alla civiliserade språk. Bland nyare editioner må särskildt nämnas en af F. August (1826-29). Arbetet har ända in i närvarande tid varit användt såsom grundläggande vid studiet af geometrien; däremot blef den aritmetiska delen redan under 1600-talet fullständigt antikverad. - I Sverige utgåfvos latinska versioner af Gestrinius (1637 - blott de 6 första böckerna -; ny titeluppl. 1642) och Klingenstierna (1741, äfven 11:e och 12:e böckerna). Den första svenska öfversättningen utgafs af M. Strömer (de 6 första böckerna 1744, 11:e och 12:e böckerna 1748) samt har sedan upplefvat en mängd upplagor ända intill våra dagar (19:e uppl., som på titeln anges vara den 14:e, utkom 1879). Dessutom ha större eller mindre delar af arbetet blifvit på svenska bearbetade af bl. a. Bråkenhjelm, Ekman, Lindman och Heikel (i Finland). 13:e boken är öfversatt af F. A. A. Lundgren (1850). - Bland E:s öfriga skrifter må nämnas Dedomena (lat. Data), innehållande i geometrisk form en inledning till den matematiska analysen. Där finnes bL a., i geometrisk omklädnad, lösningen af andragradsekvationer. Dessutom finnas under E:s namn bevarade skrifter af astronomiskt och fysikaliskt innehåll; bland dem, som förkommit, har ett arbete, Porismata, blifvit, med ledning af uppgifter hos Pappos, restitueradt af Chasles (1860). - De bästa upplagorna af E:s samtliga arbeten äro utgifna af Gregory (1703), Peyrard (1814-18) samt Heiberg och Menge (1883-97). Jfr arbeten öfver E. af Dodgson (1879), Heiberg (1882) och T. Smith (1902). 1. L.H.Å. 2. G.E.*
Eukoli (grek. eukolia), psyk., munterhet, tillfredsställelse, den vises sinnesstämning enligt stoikerna. S-e.
Eukolit, miner. Se Eudialyt.
Eukrasi (grek. eukrasia, god blandning), god sammansättning af blodet (motsats Dyskrasi, se d. o.) och däraf följande godt lynne, lyckligt temperament.
Eukrit, petrogr., anortitförande gabbro. E. E.
Eulaktol (af grek. eu, väl, och lat. lac, mjölk), ett näringsmedel, erhållet därigenom, att man blandar kolhydrat, legumin och s. k. närsalter i mjölk och inkokar blandningen i vakuum. Eulaktol är ett gulaktigt pulver af svag, angenäm lukt G. L-m.
Eulalia, bot. Se Miscanthus.
Eulalia den heliga, en kristen jungfru af förnäm börd, som under diokletianska förföljelsen 304 pinades till döds i Merida i Spanien och hör till Spaniens mest dyrkade helgon; hennes åminnelsedag är
Källa: Project Runeberg ·
