Sida 553
Euripides
dom. Mest bekant har han blifvit genom Atlantica orientalis, eller Atlandsnäs til des rätta belägenhet beskrifvet, i hvilken han bekämpade O. Rudbecks åsikter om det gamla Atlantis, hvilket E. förlade till Palestina. Det var dock ogärna man såg Rudbecks för fosterlandet så smickrande mening anfäktad, och många hinder lades fördenskull i vägen för arbetets tryckning, så att det länge var kändt endast genom afskrifter. Slutligen trycktes det i Strängnäs 1751, öfversattes på latin och utkom 1764 i Berlin, Stralsund och Leipzig. Ett annat af hans arbeten, En präst i sin prydning, eller grundelig afhandling angående en prästmans och Christi tjenares ämbetes skyldigheter etc., hade likaledes länge varit bekant i handskrift, då det 1770 utkom i tryck (2:a uppl. 1844). (V. S-g.)
Eurik, västgotisk konung 466-484, var yngste son till konung Teoderik I, som stupade i slaget på Katalauniska fälten mot Attila (451), och uppsteg på tronen, först sedan hans båda äldre bröder, Torismund (d. 453) och Teoderik II (d. 466), blifvit mördade. E. eröfrade från det i upplösning stadda Västromerska riket dess återstående besittningar i Gallien (Frankrike) s. om Loire och i Spanien och gaf därigenom västgotariket dess största utsträckning (jfr Folkvandringen). Han lät också samla och uppteckna sitt folks rättssedvänjor och lade därigenom grunden till lex Visigothorum l. västgoternas lag, som flera följande konungar läto föröka och delvis omarbeta. E. efterträddes af sin son Alarik II. S. F. H. (S. B.)
Euripides (grek. Εὐριπίδης), den yngste af det forna Atens tre stora tragiska skalder (de båda andra voro Aischylos och Sofokles), föddes enligt den allmännaste uppgiften 480 f. Kr. på samma dag, som slaget vid Salamis stod, och på denna ö, dit hans föräldrar jämte många andra atenare tagit sin tillflykt vid persernas anryckande. Enligt annan beräkning var han född 484. Ehuru han var af lågt stånd, synes han ha fått en vårdad uppfostran. Under sin tidigare ungdom egnade han sig med stor ifver åt kroppsöfningar för att såsom atlet kunna uppträda i de hos grekerna brukliga täflingsspelen. Emellertid riktades snart hans håg på mera intellektuella sysselsättningar, och han anslöt sig såsom lärjunge till den berömde filosofen Anaxagoras, hvarjämte han stod i vänskapsförhållande till Sokrates. Euripides. (Antik byst i Mantua.) Äfven sofisterna Prodikos och Protagoras skall han ha åhört. Med det politiska lifvet synes han aldrig ha befattat sig. För öfrigt ansågs han vara trumpen och otillgänglig, karaktärsdrag, som tydligt nog af spegla sig hos hans från antiken bevarade porträttbyster. Två gånger gift, gjorde han i båda sina äktenskap bittra erfarenheter. I det första hade han tre söner, af hvilka den yngste, Euripides, efter faderns död ombesörjde uppförandet af några bland hans stycken. - Sin vädjobana såsom dramatisk skald började E. sannolikt vid 25 års ålder och fortfor sedermera oaflåtligt att arbeta för teatern. Den framgång han rönte var växlande, och hans verksamhet förbittrades i synnerhet genom lustspelsförfattarnas (Aristofanes, Eupolis m. fl.) hätskhet och kränkande anfall. Sannolikt var det dessa angrepp, i förening med husliga sorger, som förmådde honom att vid långt framskriden ålder (omkr. 408 f. Kr.) öfvergifva Aten. Han vistades därefter en kortare tid i Magnesia, men erhöll snart en inbjudning af den bildningsälskande konung Archelaos i Macedonien, vid hvars hof han åtnjöt stort anseende. Ännu på sin höga ålderdom författade han skådespel. E. dog 406. Om hans dödssätt finnas fabelaktiga uppgifter. Enligt en bland dessa skall han på sina afundsmäns anstiftan ha blifvit söndersliten af jakthundar. Konung Archelaos lät öfver honom uppföra en praktfull minnesvård, och atenarna hedrade hans minne såväl genom ett cenotafium som genom att i Dionysosteatern uppställa hans bildstod vid sidan af Aischylos' och Sofokles'.
Omdömena om E:s skaldskap ha under alla tider utfallit mycket olika, i det att vid sidan af de amplaste loford egnats honom det bittraste klander. Det senare har till stor del haft sin grund däri, att man velat bedöma honom efter den äldre, ideala dramatikens måttstock. Ingenting kan dock vara mera oberättigadt, då han själf med fullt medvetande öfvergifvit denna äldre ståndpunkt och ger sig till känna såsom målsman för en ny tid, hvilken alltmera lösgör sig från den fäderneärfda naiva gudatron och hela den därmed sammanhängande objektiva världsåskådningen, för att i stället på den filosofiska spekulationens väg söka lösningen af tillvarelsens gåtor och genom skarpsinnig analys af människohjärtats förborgade djup uppdaga det logiska sammanhanget mellan individens själstillstånd, handlingssätt och öden, på samma gång som den sträfvar att skaffa erkännande åt det subjektiva elementet i lifvet och häfda individens rätt gentemot det allmänna. E. hämtade visserligen ämnena för sina dramer ur den gamla mytologien, men han behandlade dessa ämnen med största frihet, och detta icke blott med afseende på fabelns enskildheter, utan äfven med afseende på den i det hela rådande stämningen, sederna och åskådningssättet. Det mytiska innehåll, som träder oss till mötes i hans skådespel, har af den gamla sagan kvar namnen och det hufvudsakliga af den yttre uppränningen, men saknar alldeles dess idealitet och naiva omedelbarhet. "Hans hjältar och hjältinnor äro naturtroget och utan idealisering tecknade efter mönstret af skaldens egen samtid: sofisternas och retorernas tidehvarf. Också försumma de sällan något tillfälle att i denna tids retoriska och dialektiska maner utbreda sig öfver gudomliga och mänskliga ting, hvarvid mången gång äfven hvardagslifvets förhållanden och dagens politiska frågor bringas på tal. I detta afseende skiljer sig E. väsentligt fån de äldre tragikerna, och Sofokles skall om honom ha yttrat, att han tecknar människorna sådana de äro och icke (i likhet med Sofokles själf) sådana de borde vara. En mästare är han äfven i kraftfull och gripande framställning af de mänskliga lidelserna,
Källa: Project Runeberg ·
