Sida 633
Eyre, Edward John
jökeln, hvars högsta punkt ligger 1,705 m. ö. h. (blott två af Islands berg uppstiga till större höjd), strömmar en mängd vattendrag, af hvilka några bilda vackra forsar, bl. a. Seljalands-forsen, mot v., och den stora Skógarforsen, mot s. 1819-25 var E. medelpunkten för flera våldsamma vulkaniska utbrott. C. R. (R. N-g.)
Eyjafjarðará, Eyjafjarðarsýsla. Se Eyjafjörður.
Eyjafjörður [ejja-], "Öfjorden", en 15 km. bred och 60 km. lång fjord på Islands norra kust. Efter fjorden kallas den å, som faller ut i dess innersta vik, Eyjafjarðará, och hela nejden, som bildar en särskild domsaga, Eyjafjarðarsýsla. Vid E. ligger staden Akureyri (1,500 inv.). C. R. (R. N-g.)
Eylau [e'jlao]. l. (Preussisch-Eylau) Stad i preussiska reg.-omr. Königsberg (Ostpreussen), vid floden Pasmar. 3,248 inv. (1900). Skollärarseminarium, kvarnindustri. Staden är bekant genom det blodiga och oafgjorda slag, som utkämpades där 7 och 8 febr. 1807 mellan fransmän under Napoleon I å ena sidan samt ryssar under general Bennigsen och preussare under general Lestocq å den andra. - 2. (Deutsch-Eylau) Stad i preussiska reg.-omr. Marienwerder (Westpreussen), vid Geserichsjön, som genom Elbing-Oberländischer-kanal står i segelbar förbindelse med Östersjön. 8,074 inv. (1900). Järn-, sprit- och kvarnindustri, spannmålshandel. (J. F. N.)
Eylert [e'jl-], Rulemann Friedrich, tysk präst, f. 1770, d. 1852, blef 1806 hof- och garnisonspredikant i Potsdam och 1817 evangelisk biskop och medlem af preussiska statsrådet samt af ministeriet för kyrko- och undervisningsärenden. Han var under många år Fredrik Vilhelm III:s förtrogne och nyttjade hela sitt inflytande till förmån för unionen mellan den lutherska och den reformerta kyrkan. E. utgaf bl. a. flera samlingar predikningar, några skrifter i unionsfrågan samt Charakterzüge und historische fragmente aus dem leben des königs v. Preussen Friedrich Wilhelm III. (3 bd, 1842-46).
Eyma [äma7], Louis Xavier, fransk skriftställare, f. 1816 på Martinique, d. i Paris 1876, lämnade 1846 sin anställning inom sjöförvaltningen för att egna sig åt litteraturen, författade en mängd romaner och var äfven framgångsrik som tidningsman. Hans förnämsta arbeten äro La république américaine, ses institutions, ses hommes (1861), Les trente-quatre étoiles de l'union américaine (1862) och Les gamineries de M:e Rivière (1874).
Eymoutiers [ämotiē], stad i franska dep. Haute-Vienne (Limousin), 45 km. ö. s. ö. om Limoges, vid Viennes djupa och vackra dalgång och vid Orléansbanan. 2,261 inv. (1901, som kommun 4,213). Staden har sitt namn efter ett i 10:e årh. anlagdt kloster, Antimonasterium, hvars vackra kyrka från 12:e--15:e årh. ännu kvarstår.
Eynern [e7 j-], Ernst von, tysk politiker och köpman, f. 1838 i Barmen, invaldes 1879 i preussiska deputeradekammaren, där han slöt sig till det nationalliberala partiet och med ifver bekämpat centerns ultramontana politik. Han har särskildt arbetat för nya järnvägs- och kanalbyggnader och flera gånger varit ordförande i deputeradekammarens kanalutskott. E. utgaf 1901 Zwanzig jahre kanalkämpfe, 1882-1901.
Eyrarbakki ("Örebak"), den enda handelsplatsen på Islands sydkust, vid utloppet af Ölfusån. Ehuru hamnen är mycket osäker, drifver orten betydlig handel, emedan nejden är synnerligen bördig. E:s invånarantal uppgick 1904 till 726. C. R. (B.N-g.)
Eyrbyggiasaga, "Sagan om inbyggarna på Eyrr" (gård på Snæfellsnes, Island), är det något missvisande namnet på en af de stora isländska ättesagorna; den handlar nämligen lika mycket om ätterna på Þórsnes och i Alptafjǫrðr. Sagans centrala personlighet, hvars namn den väl rättast borde bära, är den mäktige och listige Snorre gode (se d. o.). Sagans handling börjar vid tiden för Islands bebyggande, men hufvudtilldragelserna falla inom slutet af 900-talet och början af 1000-talet. Utan att i konstnärligt afseende kunna jämföras med Egil Skallagrimssons, Nials eller Laxdoela saga är E. dock väl och underhållande berättad. Med afseende på historisk trovärdighet intar den en framstående plats, frånsedt några f. ö. synnerligen intressanta vidskepligheter (gengångarepisoden på Fróðá), och är dessutom värdefull genom det intresse författaren ådagalägger för hednatidens religiösa bruk. E. föreligger i flera handskrifter från 1300-talet samt i ett brottstycke från sista fjärdedelen af 1200-talet. Åsikterna om sagans ålder äro olika, och det torde vara försiktigast att ej påstå mera, än att den föreliggande affattningen ej kan vara yngre än från senare hälften af 1200-talet, men sannolikt förskrifver sig från dess midt eller något tidigare. Detta hindrar ej, att sagan i en ursprungligare gestalt kan vara förd i pennan redan i slutet af 1100-talet. E. är utgifven af Guðbrandr Vigfússon 1864 och af Hugo Gering 1897 (kommenterad uppl.) samt förträffligt öfversatt till danska af N. M. Petersen (i "Islændernes færd hjemme og ude", ny uppl. af V. Dahlerup och F. Jönsson, 1901). R. N-g.
Eyre, Lake E. [lei'k ai'ə], stor saltsjö i det inre af Syd-Australien. Ytinnehållet är högst 9,900 kvkm. Under den torra årstiden försvinner sjöns vatten nästan helt och hållet, och dess bottenslam är då betäckt med en saltskorpa. Under och kort efter regntiden utfalla flera creeks i sjön, bl. a. Barcoo-, Warburton-, Macumba- och Nealescreek. Genom en kanal sammanhänger med E. en sydlig utvidgning, Lake Eyre South, af omkr. 3,000 kvkm. E. är en depression, dess yta ligger 12 m. under hafsytan. På södra och västra sidan uppspringa söta källor ur sinterkalken, hvilka möjliggöra boskapsskötsel i dessa eljest ogästvänliga trakter. -- Sjön är uppkallad efter sin upptäckare (aug. 1840), engelsmannen Edward Eyre. (J. F. N.)
Eyre [ai'ə], Edward John, australisk forskningsresande, f. 1815 i Yorkshire, d. 1901, utvandrade 1833 till Australien, där han i Syd-Australien vid nedre Murray blef boskapsegare, fredsdomare och beskyddare af infödingarna. Efter åtskilliga färder i Syd-Australien, hvarunder han i aug. 1840 upptäckte den efter honom uppkallade Eyre-sjön, gjorde han 1841 under stora umbäranden sin märkligaste upptäcktsresa, från Spencerviken längs Australiens sydkust till King George sound i Väst-Australien. Sina färder i Australien skildrade han i Journal of expeditions of discovery into Central Australia (1845). 1846 blef han guvernör i Nya Zeeland, förflyttades sedan till
Källa: Project Runeberg ·
