Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker

circumpadana (af lat. circum. omkring, och Padus, Po). Se Etrusker, sp. 1002.

Etruria [itrö^rie], by i engelska grefsk. Stafford, 1,6 km. v. om staden Hanley, uppstod kring den berömda, af Wedgwood 1769 anlagda porslinsfabriken och har äfven järn- och stålverk. 6,437 inv. (1901).

Etrurien (lat. Etruria, efter inbyggarna, lat. Etrusci l. Tusci, sedermera kalladt Tuscia, hvaraf det moderna namnet Toscana uppkommit), forntida landskap på västkusten af Italien, gränsande i n. till Ligurien, hvarifrån det skildes genom floden Macra (nu Magra), i ö. och s. till Apenninerna och Tiber samt i v. till Medelhafvet. Det var till en del upptaget af utsprång från den nyss nämnda bergskedjan och till en annan del (i s. ö.) uppfylldt af vulkaniska berggrupper. De bördigaste delarna lågo vid Apenninernas fot, kring Tibers och Arnos öfre lopp. Betydliga skogar lämnade timmer till export; på de vidsträckta betesmarkerna fanns boskap i mängd. Vin odlades i myckenhet, ehuru det icke ansågs vara af bästa sort. På ön Ilva (Elba) funnos betydande järngrufvor. Landet hade därjämte tillgång på koppar, silfver och guld, marmor (i E:s nordligaste del, kring staden Luna), som värderades högt, alabaster och lera, som var synnerligen lämplig för tillverkning af lerkärl, samt svafvelbad. Kusttrakten var osund, men till följd af inbyggarnas arbete ej så fördärfbringande som i vår tid. E:s förnämsta städer voro, vid eller i närheten af kusten: Populonia, Rusellæ, Vetulonia, Tarquinii och Cære; i det lägre landet innanför kusten: Volaterræ; ännu längre in, i bergstrakten: Clusium och Volsinii; i trakten närmast Apenninerna: Arretium, Cortona och Perusia, samt i närheten af Rom och Tibers nedre lopp: Veji. Se vidare Etrusker. Hs Hd.*

Etrurien, konungarike, som Förste konsuln Bonaparte bildade af storhertigdömet Toscana (efter hvars forna namn det uppkallades) och "Stato de' presidi" och som på grund af Lunévillefredens bestämmelse 21 mars 1801 öfverlämnades åt arfprinsen Ludvig af Parma, spanske konungen Karl IV:s måg. Efter hans död (1803) öfvertog hans änka Maria Lovisa såsom förmyndare för sin son Karl Ludvig regeringen, men måste enligt ett mellan Frankrike och Spanien slutet fördrag nedlägga densamma 10 dec. 1807. E. afträddes till Frankrike och förklarades 24 mars 1808 för en del af franska kejsardömet. 2 mars 1809 öfverlämnades det under benämningen storhertigdömet Toscana åt Napoleons syster Élise Bacciochi, hvilken såsom kejsarens ståthållarinna residerade i Florens, tills hon efter Napoleons fall 1814 måste afträda det till Toscanas forne storhertig, Ferdinand III. Jfr Marmottan, "Le royaume d'Étrurie" (1895).

Etrusker (lat. etrusci 1. tusci, af grekerna kallade tyrrhenoi, tyrrhener), det i kulturhistoriskt afseende märkligaste bland de folk, som i forntiden lefde i mellersta och norra Italien.

Om dem berättar en genom Herodotos till oss kommen sägen, att de invandrat till Italien sjövägen från Lydien i Mindre Asien. I senare tid har man emellertid ej velat lyssna till denna tradition, utan i stället ganska allmänt hyllat den åsikten om etruskernas härkomst, att de skulle ha kommit till Italien landvägen öfver Alperna, först tagit Podalen i besittning och därefter utbredt sig till mellersta Italien. Den närmare kännedom, som man under de senaste årtiondena genom ett mångsidigt studium af fornminnen erhållit om förhållandena i Italien vid tiden före och efter etruskernas uppträdande där, har emellertid ådagalagt, att - liksom i så många andra fall - den gamla traditionen i hufvudsak är riktig: etruskerna ha från det östra Medelhafsområdet sjövägen kommit till mellersta Italien; först långt därefter ha de gått öfver Apenninerna och tagit Podalen i besittning. Deras invandring till landet mellan Tiber och Arno egde rum i 11:e årh. f. Kr., hvilket väl stämmer öfverens därmed, att det första etruskiska seklet börjar i nämnda årh.

Då etruskerna satte sig i besittning af det land, som efter dem benämndes Etrurien, blef ej den gamla italiska befolkningen utrotad. Den utgjorde alltjämt hufvudmassan af landets inbyggare, under det att invandrarna bildade endast ett mindretal. I besittning af en öfverlägsen civilisation, härskade de jämförelsevis fåtalige etruskerna öfver de infödde på samma sätt som långt därefter de till antalet underlägsne romarna härskade öfver Galliens folk. För att lättare kunna försvara sig och upprätthålla sitt välde anlade etruskerna sina städer ej på slätten, utan på höjder, hvilka de genom murar af sten gjorde svårintagliga. Etrurien var ett slags förbundsstat af tolf städer, bland hvilka Tarquinii (det nuv. Corneto) skall ha varit den förnämsta. Andra voro Arretium (Arezzo), Cære, äfven kalladt Agylla (det nuv. Cervetri), Clusium (Chiusi), Cortona, Perusia (Perugia), Veji, Velsina l. Volsinii (nu kalladt Orvieto, den italienska formen af Urbs vetus, "gamla staden") och Vulci. Under den etruskiska tiden var Florens ej någon ort af betydelse. Platsen var visserligen, såsom grafvarna visat, bebyggd redan före denna tid, men etruskerna ville ej bo på slätten, utan föredrogo att bygga sin af starka murar omgifna stad på den närbelägna höjd, som nu kallas Fiesole; sedan romarna gjort sig till herrar i landet, blef Florens åter bebyggdt.

Utom Etrurien voro äfven andra italienska områden längre eller kortare tid i etruskernas besittning. De innehade såväl Kampanien, trakten s. om Latium, med Vesuvius, som en stor del af Italien n. om Apenninerna, omkring Po (af romarna kallad Etruria circumpadana). I hvart och ett af dessa båda områden talas, liksom i Etrurien, om ett förbund af tolf etruskiska städer. Bland dem i Kampanien märkes Capua, och bland dem i Po-landet var Felsina (det nuv. Bologna) den förnämsta. Namnet Felsina är detsamma som eller åtminstone mycket nära besläktadt med Velsina, den etruskiska formen af Volsinii.

Genom sin härkomst från de östra Medelhafsländerna och genom den lifliga beröring med dessa länder, som etruskerna alltjämt underhöllo, voro dessa i besittning af en hög kultur, högre än den, som förut funnits i deras land, och högre än den, som fanns i angränsande delar af Italien. Etruskerna utöfvade i följd häraf ett mycket stort inflytande på kulturutvecklingen inom den Apenninska halföns mellersta och norra del, liksom grekerna gjorde inom den sydligaste delen af halfön. Det etruskiska inflytandet var särskildt starkt i Rom, som ju låg invid Etruriens gräns och där enligt traditionen konungar af etruskisk börd (såsom den från Tarquinii härstammande Tarquinius) en tid härskat.