Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker

(isobutyl-ortokresoljodid), innehållande 28 proc. jod, användes såsom antiseptiskt och antisyfilitiskt medel invärtes och till insprutningar äfvensom utvärtes i salfvor och ströpulver vid vissa hudåkommor. C. G. S.

Europa (grek. Ev^cojt^), grek. myt., enligt Homeros en dotter af Foinix, men enligt den yngre sagan dennes syster, dotter af den feniciske konungen Agenor. Hon älskades af Zeus, som under gestalten af en tjur bar henne på sin rygg öfver hafvet till Kreta, där hon åt honom födde sönerna Minos, Rhadamanthys och Sarpedon. Hon blef sedermera förmäld med konung Asterion på Kreta. Europasagan är synbarligen af feniciskt ursprung och torde innebära en symbolisk hänsyftning på solen, hvilken dagligen medför månen på sin vandring från ö. till v. Ordet Europa betyder, efter den sannolikaste tolkningen, den dunkla, förmörkade och anses beteckna månen med afseende på de skiften, hvilka dess ljus är underkastadt. Asterion, E:s andra gemål, är ingen annan än Zeus själf, tänkt såsom stjärnhimmelens behärskare (Zeus Asterios). E:s bortröfvande är ett af de gamles bildande konst ofta behandladt ämne. Europa på tjurens rygg. Efter en antik marmorgrupp i Vatikanen. A. M. A.

Europa (af semit, ereb, solnedgång, västerland, i fornassyriska inskrifter ofta ställdt i motsats till açû, soluppgång, österland, Asien) är den minsta af Gamla världens världsdelar; det är knappt mer än en halfö af Asien, hvarför det också brukar sammanfattas med detta under namnet Eurasia. Fäster man afseende icke uteslutande på arealen, utan äfven på områdets individuella egendomligheter både i fysiskt och etnografiskt afseende samt på dess roll i historien, måste man dock erkänna, att E. är en själfständig världsdel, icke något bihang till Asien. Detta stod klart redan för antiken; Herodotos är den förste, som kallar E. världsdel, Strabon framlägger skälen för, att E. bör så kallas. Det var först Humboldt, sedan Peschel, som ville beröfva E. denna värdighet. Mot den förre uppträdde Ritter för den gamla benämningen, hvilken äfven senare geografer godkänt.

Gränser och läge. Medan E. i s., v. och n. har väl markerade gränser, måste gränsen mot Asien däremot bestämmas mera godtyckligt (se härom Asien, sp. 152). Äfvenledes råda olika meningar om, huruvida de till olika länder hörande kusthafsområdena skola inräknas i arealen eller icke. Till följd häraf uppgifves E:s yta olika i olika arbeten (se Behm o. Wagner, "Bevölkerung der erde", VIII, 1891). Låter man gränsen mot Asien sammanfalla med Rysslands och Turkiets administrativa indelning, ehuru Europeiska Ryssland sträcker sig ända till Tobolflodens högra strand, och bortser man från kusthafven, men räknar Azorerna, Madeira, Island och Novaja Zemlja till E., så blir världsdelens areal 9,887,757 kvkm. (Sundbärg). Medräknas äfven Spetsbergen, Björnön, Jan Mayen och Frans Josefs land, blir arealen 9,974,475 kvkm. - Enligt Strelbitskys beräkning ("Superficie de l'Europe", 1882) är E:s fastland 9,308,527 kvkm., öarna (Novaja Zemlja medräknad, men icke öfriga polaröar och Azorerna) 664,463 kvkm., alltså inalles 9,972,990 eller, om Azovska sjön medräknas, 10,010,486 kvkm. Inom politiska gränser, utom Novaja Zemlja, Island och Kaukasus, men med Azovska sjön, omfattar E. enligt A. Supan 9,730,278 kvkm.

E:s nordligaste udde är Knivskjærodden (71° 11' n. br.), ehuru det något östligare liggande Nordkap (71° 10' 24" n. br.) vanligen anges som den nordligaste. Båda ligga på norska ön Magerö. Fastlandets nordligaste punkt är Nordkyn l. Kinnerodden (71° 8' l" n. br.). Den västligaste udden är på fastlandet Kap da Roca på Portugals västkust (9° 27' v. lgd fr. Greenw.), men Dunmore head, på Irlands västra kust, når till 10° 30' v. lgd. Den sydligaste fastlandsudden är Punta Marroqui (35° 59' 53" n. br.) på spanska halfön; sydligare når Kap Lithinos på Kreta (34° 57' n. br.). Hvad den östra gränsen angår, må anmärkas, att Uralbergen ligga under 60° ö. lgd och att guvernementet Perm sträcker sig 5° östligare. Ers största längd är i s. v.-n. ö., från Kap S:t Vincent (37° 3' n. br.) till Kariska hafvet, och utgör 5,560 km.; dess största bredd, från Nordkap till Kap Tainaron (Matapan). 36° 23' n. br., på Greklands sydkust, är 3,860 km.; dess smalaste ställe är emellan Golfe du Lion och Vizcaya-viken, 370 km. Bredden tilltar från v. mot ö., så att, om man bortser från halföarna, världsdelens hufvudform blir en rätvinklig triangel, hvars räta vinkel ligger vid norra stranden af Kaspiska hafvet och de öfriga vinklarna vid Vizcaya-viken och Kariska hafvet.

Kuster. E. har af alla världsdelar den relativt längsta kusten och är alltså mer ledadt och mer tillgängligt än någon annan världsdel. Hela kustlängden har beräknats till 86,873 km., däraf den arktiska kusten utgör 10,552 km. (12,1 proc.), den atlantiska kusten 57,470 km. (66,2 proc.), Medelhafskusten 14,513 km. (16,7 proc.) och Svarta hafskusten 4,338 km. (5 proc.). Dess halföar ha en areal af 2,680,000 kvkm., dess öar 785,000 kvkm. och återstoden 6,547,000 kvkm., hvadan förhållandet emellan "bålen" och "lemmarna" blir 2:1, ett gynnsammare tal än någon annan världsdel har. Det största afstånd från hafvet, som någon punkt i E. har, är enligt Penck 1,580 km. (endast Australien har en mindre siffra), medelafståndet till gränserna är 342 km., hvilket t. o. m. är mindre än Australiens.

Den norra kusten, som ö. om Skandinavien mest är flack, sköljes af Norra Ishafvet, som har tre större vikar: Petjorabukten, Tjesskajabukten ö. om