Sida 90
Elbe
vintern snötäckta Monte Capanne (1,019 m.). Kusten är brant och klippig samt har en mängd djupa bukter, ön är väl vattnad och har ett hälsosamt klimat. Skog finnes ej, men slätterna och dalarna äro rikt klädda med vin-, oliv- och mullbärsplanteringar; agaver, opuntier och dadelpalmer växa under bar himmel. Sädesafkastningen (majs och hvete) motsvarar knappast behofvet; men vinodlingen är betydlig, och ett slags godt hvitt vin utföres. E:s hufvudprodukt är järn. Malmen, som är af utmärkt beskaffenhet (den gifver i medeltal 60 proc. järn), föres till utlandet eller fastlandet för att smältas, enär ön saknar bränsle. Lagunerna lämna salt, och sardell- samt tonfiskfångsten är gifvande. I öns fem hamnar inlöpte 1900 2,540 fartyg om 492,418 ton. Hufvudorten är Portoferraio. Utsikt öfver viken från Napoleon I:s palats i Portoferraio.
E. (grekernas Aithalia, romarnas Ilva) var tidigt berömdt för sin rikedom på järnmalm. Det tillhörde efter hvartannat fenicier, greker (fokier), kartager, etrusker och romare. I 10:e årh. kom det till Pisa, 1290 till Genua och senare till Spanien, hvars konung gaf större delen af detsamma som län till hertigarna af Sora och furstarna af Piombino. 1736 tillföll E. Neapel, 1801 det nybildade konungariket Etrurien och, efter dettas upplösning, 1807 Frankrike. Efter Napoleons första tronafsägelse öfverlämnades det åt honom såsom ett suveränt furstendöme. Napoleon landsteg där 4 maj 1814, men lämnade ön redan 26 febr. 1815. Under tiden anlade han bl. a. stora sträckor af ny landsväg och utförde många andra förbättringar. Enligt Wien-kongressaktens beslut tillföll E. 1815 Toscana och öfvergick med detta 1859 till konungariket Italien. På E. skall resas en af italienaren Turillo Sindoni utförd staty öfver Napoleon I. (J. F. N.)
Elbasan (El-Bassan), stad i turkiska vilajetet Monastir (Albanien), vid floden Škumbi. Omkr. 10,000 inv. Grekisk biskop. E. är den viktigaste handelsplatsen i mellersta Albanien och har stora marknader. Tillverkning af koppar- och järnvaror. (J. F. N.)
Elbe (tjech. Labe, lat. A'lbis l. A'lbios, samma rot som i svenska älf), en af Tysklands hufvudfloder. Den rinner upp på högsta delen af Riesengebirge, i bömiska distriktet Hohenelbe, nära schlesiska gränsen, och bildas af tvenne källbäckar, Weisswasser och Elbseifen l. Elbbach (från Elbbrunnen 1,397 m. ö. h.), hvilka förena sig vid Glendorf. Floden går i Böhmen först mot s. och därefter i en stor båge mot v., n. v. och n. samt upptager där, från vänster, Aupa, Mettau, Adler, Chrudimka, Moldau, Eger och Bieła samt, från höger, Iser. Efter sin förening med Moldau blir den segelbar för mindre fartyg. Snart efter Egers inflöde blifva stränderna klippfyllda, dalen trång: floden börjar sin genomgång genom de bömiska kantbergen, hvilken fullt slutar först vid Meissen. Vid Herrnskretschen inträder den i konungariket Sachsen ("Sachsiska Schweiz") och flyter sedan, förbi Dresden och Meissen, in i Preussen. I Sachsen upptager den en stor mängd vattendrag, hvilka likväl alla äro obetydliga. Genom preussiska prov. Sachsen flyter floden förbi Torgau, viker, efter att från högra sidan hafva upptagit Schwarze Elster, mera åt v., förbi Wittenberg, genom Anhalt, där den från vänster upptager Mulde. Från Anhalt går den åter in i preussiska Sachsen, upptager från vänstra sidan Saale, vänder sig vid Magdeburg mot n. till gränsen af Brandenburg och antager därefter på nytt nordvästlig riktning, förbi Wittenberge och Lauenburg. Ofvanför Hamburg delar den sig i flera armar, hvilka snart åter förenas, och bildar en mängd öar. Under ett alltmer vidgadt lopp, af 3--7 km. bredd, fortgår den sedan till Cuxhaven, där den genom en 15 km. bred mynning faller ut i Nordsjön. Trots denna stora bredd är dock, till följd af en mängd grund och sandbankar, det 7,5--9 m. djupa farvattnet vid mynningen jämförelsevis ganska smalt. Hafsfloden går upp ända till Geesthacht ofvanför Hamburg, omkr. 165 km., och stiger vid Hamburg till 1,8 m. höjd. Under senare delen af sitt lopp upptager E., från högra sidan, Havel, Stepenitz, Elde, Bille och Alster samt, från vänstra sidan, Ohre, Jeetze och Ilmenau. Från sin källa till Dresden kallas floden Öfre E., från Dresden till Magdeburg Mellersta E. och därifrån till mynningen Nedre E. Dess hela längd är 1,165 km. och den segelbara sträckan, från Melnik i Böhmen, 842 km. Flodområdet är omkr. 144,000 kvkm. Flodens fall är i medeltal 1,25 pro mille, från Meissen blott 0,431 pro mille. Enligt 70 års iakttagelser i Magdeburg är floden isbelagd 20--30 dagar. Större fartyg kunna med flod gå upp till Hamburg. Skeppsfarten på E., hvilken förr var underkastad många hinder, blef, genom en konvention i Dresden, 1822 fri mot erläggande af en bestämd afgift, den s. k. Stadetullen. Denna upphörde 1 juli 1870. Sjöfarten på E. är väl mindre än på Rhen, men dock högst betydlig. Hamburg passerades 1901 af 23,071 uppgående och 26,534 nedgående fartyg, Schandau vid Böhmens gräns af 7,977 uppgående och 11,138 nedgående. Dess handelsflotta är större än någon annan tysk flods. -- E. står genom Kejsar-Vilhelmskanalen och E.--Travekanalen direkt i förbindelse med Östersjön samt genom Havel och Finow-kanalen, Oder--Spree- och Fredrik-Vilhelmskanalerna i förbindelse med Oder. Man har ock uppgjort planer att förena E. med Weser-Ems (Mittellandkanalen) och med Moldau och Donau samt åstadkomma en ny förbindelse med Oder medelst en E.-Spreekanal (från E. vid Riese till Spree vid Berlin). I militäriskt afseende har E. alltid varit af stor vikt, såsom en skiljelinje mellan östra och västra Tyskland, och har därför begagnats dels såsom stöd
Källa: Project Runeberg ·
