Sida 394
Erfurt
vandringar upp på land. Liksom arterna af släktet Pagurus ha de mjuk bakkropp. De bebo diverse hafssnäckors skal, men stundom skal äfven af landtsnäckor. Deras hufvudsakligaste föda lär utgöras af kokosnötter. - Till eremitkräftornas familj, ehuru af rätt afvikande typ och med olika lefnadssätt, hör äfven släktet Birgus (se d. o.). G. G.
Eremitkräftsläktet, Pagurus, zool. Se Eremitkräftor.
Eremobier (af grek. eremos, ensam, och biun, lefva), bot., encelliga växter, som ej lefva i kolonier eller cellfamiljer; de, som bilda cellfamiljer, kallas cenobier. G. L-m.
Erengisle Petersson. Se Bonde, svensk adlig ätt.
Erengisle Sunesson, jarl af Orkneyöarna, d. 1392. Se Bååt 2.
Erentuna. Se Ärentuna.
Erepsin (af grek. ereptein, spjälka), kem., ett 1901 af O. Cohnheim upptäckt proteolytiskt (ägghvitespjälkande) enzym, som nedbryter vidare den peptiska och tryptiska digestionens produkter, nämligen albumoser och peptoner till deras enkla beståndsdelar peptider och aminosyror. Endast få ägghviteämnen, såsom kasein, protaminer och histoner angripas direkt af erepsin. Det är mycket spridt i djurriket och förekommer i nästan alla väfnader, företrädesvis i tunntarmen, där det är af stor betydelse för matsmältningen. Äfven i groende frön spelar erepsin en mycket viktig roll. Det verkar i svag alkalisk lösning liksom trypsin; gränsen mellan dessa båda enzyms verkningar och deras enhetlighet är ännu icke fastställd. H. E.
Ereskigal, babylonisk gudinna, underjordens härskarinna, Nergals gemål.
Erethism. Se Eretism.
Erethizon, Borstsvinsläktet, zool., hörande till piggsvinens familj (Hystricidæ l. Aculeata) bland gnagarna, igenkännes på de långa borst- och ullhår, som öfvertäcka de trinda taggarna, den vårtklädda fotsulan, den korta, tjocka och platta svansen, hvilken ej kan göra tjänst som gripsvans,
Erethizon dorsatum.
de med långa, krökta klor väpnade fötterna, af hvilka de främre bära fyra, de bakre fem tår. Den dithörande arten, det vanliga borstsvinet eller ursonen, E. dorsatum (se fig.), når en längd af 80 cm., hvaraf svansen upptar cirka 20, har bruna och hvita, 8 cm. långa taggar mellan de mjuka, svartbruna ullhåren och de talrika borsthåren. Ursonen bebor Nord-Amerikas skogar från 67° n. br. till Virginia och Kentucky och från Labrador till Klippbergen. Det tröga djuret tillbringar största delen af sitt lif i träden och lefver hufvudsakligen af bark. Till bostad utväljer det jordhålor under trädrötter, klipphålor, ihåliga träd o. s. v. Nord-Amerikas infödingar äta köttet, använda taggarna till sylar och nålar samt bereda skinnet till foder i kläder. Genom den förföljelse, för hvilken ursonen till följd däraf är utsatt, har den år efter år blifvit alltmer sällsynt. J. G. T. (G. G.)
Eretism (grek. erethisma, retelse), med., förr användt uttryck, betecknande ett tillstånd af förhöjd retlighet, vanligen hos kroppens organ i allmänhet - allmän nervsvaghet - eller hos vissa organ, såsom hjärtat eller hjärnan. F. B.*
Eretria, en genom sjöfart och handel i forntiden blomstrande jonisk stad på sydvästra kusten af ön Eubea. Den förstördes 490 f. Kr. af perserna, men uppbyggdes åter. 1900 utgräfdes där grunden till ett Apollonstempel. Filosofen Menedemos (352- 278 f. Kr.) grundade där en filosofisk skola, "den eretriska", hvilken dock egentligen endast var en fortsättning af den eliska skolan (se d. o.). Nu byn Aletria l. Nea Psara.
Eretriska skolan, filos. Se Eretria och Eliska skolan.
Erfarenhet, Erfarenhetskunskap, filos. Se Empiri.
Erfelden, by i storhertigdömet Hessen, prov. Starkenburg, på högra Rhenstranden, vid järnvägslinjen Darmstadt-Worms. 1,024 inv. (1900). 17 dec. (n. st.) 1631 gick Gustaf II Adolf öfver Rhen vid E. Till minne af sin öfvergång lät han nära invid flodbrädden uppresa en vård. Denna vård flyttades 1707, på svenska statens bekostnad, inåt landet (omkr. 100 m. från floden) och ännu en gång, enligt tysk uppgift, 1776. Minnesvården, den s. k. Schwedensäule, står nu ett litet stycke v. om E. på en från högra flodstranden utskjutande halfö. Schwedensäule består af en hög fotställning, en obelisk af rödaktig sandsten och ett därofvanpå sittande marmorlejon med sluten hjälm, krona på hufvudet och ett förgylldt svärd i högra tassen. (Jfr "Die Schwedensäule och Gustafsburg", af V. Granlund, i "Hist. bibi.", 1880.)
Erfurt. 1. Regeringsområde i preussiska prov. Sachsen, omfattande delar af Harz, Thüringerwald och Vogtland. 3,530 kvkm. 466,419 inv. (1900), däraf 361,666 protestanter och 101,662 katoliker. Området är deladt i 12 kretsar. - 2. Hufvudstad i nämnda reg.-omr., stadskrets, vid Gera, en biflod till Unstrut, Thüringens gamla medelpunkt. 98,849 inv. (1905). Det var 1814-73 en viktig fästning, men fästningsverken slopades sistnämnda år. Den oregelmässigt byggda inre staden med sina många torn, domen och Severuskyrkan bredvid hvarandra (se fig.) på en höjd och därbakom de båda än högre liggande citadellen Petersberg och Cyriaxburg erbjuder en imponerande anblick. Hufvudgatan är Anger; bland torgen märkas Friedrich-Wilhelmsplatz 1. "Vor den graden" vid Petersberg och domen. De märkligaste kyrkobyggnaderna äro den katolska domen Beatæ Mariæ virginis, som ligger på Domberget, ej långt från Petersberg, grundlagd 1153, med en mycket tung klocka (Maria gloriosa), och den gotiska S:t Severuskyrkan (från 1400-talet), till hvilken man kommer upp medelst en bred stentrappa
Källa: Project Runeberg ·
