Sida 73
Ekorrsläktet
fåglar. Vid åsynen af ett lefvande byte ådagalägga de en verklig blodtörst. - Den mest kända af de fyra arterna, saimiren (C. sciurea; se fig.), är till färgen brungrå, med orangegul rygg, rostgula händer och ljust köttfärgadt ansikte. Kroppslängden är ungefär 80 cm., hvaraf svansen 40 cm. Saimirerna, som äro bland Nya världens vackraste apor, träffas ganska allmänt uti Guyana, i hvars skogar, företrädesvis utmed flodstränderna, de under de behagligaste rörelser och i stora skaror draga fram mellan trädkronorna, med den främste till ledare för hela tåget. Med otrolig snabbhet och vighet klättra de uppför slingerväxterna. Om dagen äro de i ständig rörelse, men mot solnedgången uppstiga de i palmkronorna, där de finna säkra nattläger. De hafva ett pipande läte, som påminner om flöjttoner. Deras sirliga gestalter samt deras skönhet och munterhet hafva också gjort dem till älsklingar hos Guyanas infödingar, hvilka icke sällan hålla dem tama. Endast i sitt eget hemland befinna de sig väl. Köld och väta tåla de lika litet som hetta och torka. Under svala morgnar kan man få se dem sitta tätt sammanpackade på en gren, hvarvid de omslingra hvarandra med svansarna. Hvar och en söker tränga sig så långt som möjligt in i midten, där det är varmast. J. G. T. (L-e.)
Ekorrbär, bot. Se Majantheum.
Ekorrdjur, Sciuridæ, zool., en till gnagarna hörande familj. Svansen är cylindrisk, alltid hårbeklädd. Å kraniet finnes på gränsen mellan ögon- och tinninghålan ett benutskott. Underkäkshalfvorna rotera vid tuggningen. Kindtänderna (4 eller 5 i öfver-, 4 i underkäken på hvardera sidan) äro knöliga och försedda med rötter. De flesta hithörande formerna äro små, smärta och lifliga djur, som lefva af vegetabilier, utan att alldeles försmå födoämnen ur djurriket. Bland de många dels klättrande, dels gräfvande formerna märkas släktena Sciurus (ekorrsläktet), Tamias (jordekorrsläktet), Spermophilus (sislar), Arctomys (murmeldjursläktet) och Pteromys (flygande ekorrar). Se de svenska namnen. Litt.: Forsyth Major, "On some miocene squirrels with remarks on the dentition and classification of the Sciurinæ" (i "Proceedings of zoological society", London, 1893). L-e.
Ekorrsläktet, Sciurus, zool, ett till ekorrdjurens familj (Sciuridæ) hörande släkte, som utmärker sig därigenom, att kroppsformen är smärt, svansen lång, vanligen med åt tvenne sidor utstående hår, öronen ofta stora, att kindpåsar saknas och att ingen hudfåll finnes mellan de främre och de bakre extremiteterna o. s. v. Ekorrarna förekomma i alla trakter af jorden, utom i australiska regionen och på Madagaskar, och räkna omkr. 75 arter, af hvilka de flesta tillhöra den orientaliska regionen. De äro i rörelse om dagen och lefva hufvudsakligen af växtämnen, hvaraf de äfven samla vinterförråd. Allmänna ekorren, S. vulgaris (se fig.), är ofvantill rödbrunaktig om sommaren och grå- eller gråblåaktig om vintern samt undertill hvit. Den uppnår en kroppslängd af 21 cm., oberäknadt den 17 cm. långa svansen, och förekommer allmänt i skogstrakter öfver hela Sverige. För öfrigt träffas den i hela Europa och norra Asien. Bäst tyckes den trifvas i torra och skuggrika barrskogar med höga träd. I vatten simmar den ganska skickligt. Den är ett särdeles lifligt, utomordentligt kvickt och ytterst behändigt djur. Med förvånande snabbhet förflyttar den sig från träd till träd och rör sig ganska raskt äfven nere på marken. Den springer aldrig i skridt eller i traf, utan gör alltid mer eller mindre långa hopp. Särskildt i att klättra eger den stor skicklighet. Med största lätthet springer den uppför de glattaste trädstammar, hvarvid det ena språnget följer så tätt på det andra, att det ser ut, som om den glede uppför trädstammen. I sittande ställning håller den den yfviga svansen böjd tillbaka öfver och liksom beskuggande ryggen, af hvilken anledning den också fått sitt latinska namn (af grek. skia, skugga, och ura, svans).
Ekorrens föda utgöres hufvudsakligen af växtämnen: hasselnötter, bok- och ekollon samt tall- och granfrö. Den afbiter i synnerhet af gran vid stundande fröår en myckenhet småkvistar för att åtkomma deras blomknoppar. Dessutom afskalar den ofta barken å yngre träd, såväl löf- som barrträd, i synnerhet lärkträd och gran. Ekorren anses vara ett för skogen företrädesvis skadligt djur. För öfrigt försmår den icke heller föda ur djurriket. Den är t. ex. en stor vän af fågelägg och ratar ej de späda fågelungarna, ja den säges t. o. m. gripa efter fullvuxna fåglar. Det är till följd af detta drag af rofdjursnatur, som ekorrarna, när de uppträda i större mängd, kunna blifva skadedjur. Då någorlunda god tillgång finnes på födoämnen, börjar ekorren samla förråd för framtida behof. Till förrådskamrar utväljer den ihåliga träd o. s. v. eller begagnar därtill öfvergifna fågelbon. Stundom tillreder den mera tillfälliga uppehållsställen åt sig. Ekorren lefver i engifte, och makarna hjälpas åt att af riskvistar, mossa och löf bygga boet, som har utseende af ett större fågelbo samt är försedt med ett kägelformigt tak och tvenne öppningar, af hvilka den ena är större, tjänande såsom ingång, och vanligen belägen åt ö. eller s. ö. I allmänhet anlägges detta bo i klykan mellan tvenne trädgrenar, men stundom användas också därtill ihåliga träd. I ungdomen är ekorren munter och vänlig, men blir med tilltagande ålder vanligen ilsken. Alltefter olika sinnesstämning har den ett olika läte: pipande, smackande, morrande eller hväsande. Icke sällan hålles den tam eller i bur. Näst människan är mården dess värsta fiende. Äfven för räfvar och roffåglar får nog en och annan ekorre tillsätta lifvet. De vackra gråa skinnen, s. k. "gråverk", äro en eftersökt handelsvara. Svanshåren användas till målarpenslar. Det hvita, möra köttet anses till och med välsmakande. - Ett stort antal af de tropiska arterna utmärker sig genom lysande och brokiga färger. En orientalisk art (S. caniceps) erbjuder så godt som det enda exemplet bland däggdjuren på en särskild bröllopsdräkt under fortplantningstiden,
Källa: Project Runeberg ·
